Är hemma, höger ben har bestämt sej för att ta semester, och jag slåss lite med skulddemonerna: borde vara på jobbet, och om jag nu inte är på jobbet borde jag förstås hämta lillen från skolan när han slutar, inte låta honom vara på fritids...
Demonerna förlorar. Arbetsgivaren förlorar inget när jag är hemma p g a sjukdom, ersättning från försäkringskassan från första dagen.
Lillen trivs på fritids, han har kompisar att leka med, och är alltså ute och får frisk luft och rör på sej mer än här hemma.
Mummel 2 - demoner 0.
Men ändå...
Telefonen har ringt hela förmiddagen, fackliga grejor, anställningsavtal som inte existerar men påstås gör det, tillsättning av chefstjänst utan att företaget tagit initiativ till vare sej information till eller förhandling med klubben, ja jisses vad det slirar där...
Att sätta sej över lagtext är ganska häftigt, anser jag, så där blir det i alla fall ett vänligt litet mejl. Hur vi ska göra med de 20 procent tjänst som mystiskt försvunnit utan förhandling är en annan femma... Personen ifråga tänker gå i pension (för tidig, orkar inte mer, för jävligt) och är anställd på en från början 100-procentig tjänst. För ganska många år sedan ville personen ha en arbetstidsförkortning (eftersom personen inte orkade... För jävligt, igen), och har sedan dess jobbat 80 procent. Någon förhandling om att förändra tjänsten är det inte någon som känner till, och inga nya avtal har skrivits.
Så det blir mejl med begäran om att få se avtalet. Som påstås "inte har förts över med alla andra papper" - givetvis, eftersom det inte finns... Och så drar man ner ytterligare 20 procents tjänst!
Nej usch... Och ändå är det faktiskt väldigt, väldigt kul. Kul att jobba fackligt, menar jag, och det är förstås därför att det är där jag ser min enda möjlighet till utveckling. Därtill blev jag ju faktiskt journalist för att jag har de där gammalmodiga idealen kvar, de där som innebär att jag inte anser att man ska sköta sej själv och skita i andra, och dem tappar jag nog aldrig.
Ovanpå allt tvingas vi nu lämna in önskemål inför sommarens semester, och det kommer som vanligt att innebära ett rent helvete att få ihop sommaren. Allt hänger på fanskapet som är far till lilleman, för det är lillemans sommar det gäller, och jag vägrar att splitta min semester ett enda år till! Måste få sammanhängande om jag ska palla ett helt arbetsår utan att gå sönder, så mycket har jag lärt mej. Prata med idioten går inte heller, och eftersom han fick ett argt mess igår kommer han väl inte att svar på semester-messet heller, kan jag tro...
Varför argt mess? För att lillens träning inte blev en rolig affär, för eftersom hans far är det slöaste i världen får han inte ändan ur vagnen och stöttar ungen så att han kommer till sin träning - två kvällar i veckan.
Blir rasande, och igår kunde jag alltså inte behärska mej, utan skickade ett argt mess. När min lille plutt blir helt blockerad och går undan och gråter därför att han inte hänger med gruppen eftersom de lärt sej nya grejor blir jag sån, ibland...
Vore det nån gång då och då vore det nåt annat. Men varje vecka? Varje vecka struntar han i ett av träningstillfällena, det andra sköter farmor och farfar eftersom pappa prioriterar sin egen aktivitet, så då är det inga problem. Men den andra kvällen är det alltid "han var trött, det var ju idrott i skolan", och jag blir rasande. Som sagt. För en nioåring har helt klart ork att träna två kvällar i veckan, och särskilt en sån liten energisk sprattelgubbe som min. Eller vår då. Även om jag just nu inte kan annat än önska barnkraken en mindre självcentrerad och slö far. För den som är trött är han, inte ungen!
Nåja. Vi får köra lite hemmaträning så att han inte mår så dåligt nästa gång. Nöta och nöta, annat finns inte (och jag minns min egen barndom, med två idrotter och musik på det, och den ångest jag kände för varje miss, för att alla andra var bättre och jag inte dög nåt till...) och eftersom barnet i fråga verkligen vill fortsätta, vill utvecklas, har jag beställt en uppvisning! Biljetter och hela köret ska det vara, och planeringen är i full gång.
Min lille känslige är ok igen, men för min egen del känns det svårt: jag vill aldrig att han ska behöva känna så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar