Vaknar just efter fyra, och det borde egentligen inte alls vara trevligt, men jag har inget emot det.
Inget alls, faktiskt, jag brygger starkt kaffe och kollar nyheter (som i och för sej inte alls är trevligt alla gånger), tittar på stjärnor och mörker och känner hur fantastiskt jag har det.
Vårt hus...
Att gå omkring i huset ger mej en känsla av lycka och lugn, och jag tänker att det måste ha varit meningen, allting måste ha varit meningen, från den där helt sjuka tillfälligheten som ledde mej till honom första gången till nyårsafton när jag var så nära att säga nej till förslaget om en kopp kaffe...
Jag gjorde mitt bästa för att skrämma bort honom. Berättade precis hur mitt liv såg ut, hur förbannat jobbigt allting var, om psykisk sjukdom och litet barn, om att barnen alltid är nummer ett för mej, om... Ja, allt. Därtill såg jag ut som ett vrak, jag bytte inte om, sminkade mej inte, såg till att vara så oattraktiv jag bara kunde. För att. För att jag inte ville hamna där jag var då för längesen, och för att jag visste att den mannen alltid haft sin egen del av mitt hjärta.
Nu ser jag bara framåt, inte bakåt. Nu känner jag bara förväntan, bara glädje inför framtiden. Jag håller fortfarande på att vänja mej vid det, det är känslor som är så främmande efter ett liv som mitt.
Tänk att ha så mycket glädje, och så mycket mer att se fram emot!
4 kommentarer:
Å så fint du beskriver känslan. DET är kärlek! Kärlek till livet till glädjen och till din älskade! Vackert och det ger hopp och styrka till många!
Jag är verkligen glad för din skull!
Kramar!!!
Jag blir glad över att läsa om någon som mår bra med sig själv och sin omgivning. I mitt tidigare liv skulle jag blivit avundsjuk och rentav missunnsam. Nu tar jag till mig din känsla och mår för en stund bra i mitt, just nu, totalt kaotiska liv.
Någonstans, inom mig, vet jag att det blir bättre. Men en dag i taget, så får det vara en tid framöver. Kram!
Jo, nog är det kärlek!
Och det är en mycket, mycket förvirrande känsla att må bra... Så många år som jag slitit i mörker, så många år som jag trodde att det enda jag hade, och skulle ha, var slitet - och barnen. Hade det inte varit för barnen hade jag aldrig orkat fortsätta, och nu kommer barnen att få den mamma de förtjänar, en glad och lycklig mamma som har kraft och glädje att GE!!!
Kaos har regerat för mej också, kära syster, och visst känns det för jävligt när man tycker att man gjort så mycket för att vända på elände och det bara blir mer?
Jag säger som min äldste son sa till mej: "Om det där med karma finns blir du drottning i ditt nästa liv!"
(...och det vänder. En dag i taget är väl egentligen det enda man har, eller hur? Jag vet därtill att du har förmågan att se de små stjärnorna i det stora mörka, och så länge man inte tappar den, så länge man kan hitta de små, små lyckorna så klarar man en dag i taget...)
Ja, det är så fint att läsa ditt <3 Och vissa stunder känner jag igen mig. Andas lugnt. I den där lyckokänslan när jag vandrar runt, ser, inser, vet vad jag fick. Sedan faller jag lite igen, ner i kaos och undran över Vad som är meningen, Hur det blev och Varför? Eller om det är så att det kommer sen? Slutet som knyter ihop...
Kram till dig!
Skicka en kommentar