Misstag från skolan...

... eller???

Fick panik igår när personal från lillsonens skola ringde och frågade varför jag inte var på plats för elevvårdskonferens...?

För att jag inte fått kallelse till en, därför. Och tydligen hade inte barnets far fått nån heller, eftersom inte heller han fanns på plats. Och varför skulle vi ha en evk då, vi har ju möte nästa vecka?
Jo, så är det ju, och det blev lite ursäkter hit och dit, nånting har ju uppenbarligen gått fel - och förresten kan vi ta allt nästa vecka, konstaterade hon. Skriva på papper om att inleda en "basutredning" och så.
Basutredning? Vad är det? Och varför ska det göras?

Uppenbarligen anser någon/några person/er att lilleman behöver utredas. Bokstäver? Diagnos?
Min första tanke är att utred ni, det kan ni ju roa er med. Utred en energisk intresserad liten kille som är för nyfiken, för engagerad, för förvirrad av vad som händer runtomkring och inte ännu har verktygen att hantera konflikter eller idiotorder... Sen tänker jag att nänämensan, här ska inte utredas - åtminstone inte förrän jag får upplysning om vad som ligger till grund för "misstankar", vad det är som gör att de anser det motiverat att lägga resurser på detta!

Är jag dum då? Är det dumt att "bråka", dumt att kräva att de faktiskt upplyser mej om vad det är som gör att de tycker att det ska utredas om det "finns något" som "orsakar" de problem som uppstår runt lilleman?

En del kan jag räkna upp rakt av. En del kan jag misstänka, men förstås inte bevisa på villkors vis.
En sak är dock säker: hur det än blir vill jag verkligen att de talar om för mej vad det är de inte förstår när det gäller sonen!

Jag vet att det pratats om att vissa vuxna "blir ledsna" för att han inte "lyssnar" - två, tre stycken hittills, och då handlar det om folk som inte har nåt att göra med min lille i undervisningssituationer. Flera exempel har jag fått: fritidspersonal som talade om att det inte går att ta med honom på utflykter eftersom han "inte lyssnar" - och detta var efter den gång han (trodde att han) tappat sin älskade vänskapsring och inte ville gå från platsen innan han hittat den... Jag vet vad jag tänkte då, jag tänkte att hur kan människor som kallar sej pedagoger inte fixa en situation där en liten unge på lågstadiet är jätteledsen, varför kan man inte i det läget ta honom åt sidan, försöka trösta, eller åtminstone ta reda på varför barnet är så ledset?

Då blev jag riktigt vrång, det minns jag. När sen fritidspersonal kom för att prata med mej frågade jag om de tänkte utestänga ett barn från den pedagogiska verksamheten - och det tänkte de ju förstås inte, när push came to shove, s a s.
Och de andra två, som "blir så ledsna" eftersom lågstadieungen "inte lyssnar" - ja, en av dem upptäckte att det faktiskt räckte med att vi satt ner tillsammans en halvtimme, satt tillsammans och lät huvudpersonen i dramat berätta och fråga och få förklarat för sej vad som var meningen med det hela, sen "lyssnade" han så bra, så.

Blir ganska desperat, faktiskt, när jag ännu en gång inser hur mycket jag förstör också för detta barn... Jag förstörde för de två stora, uppfostrade dem till att faktiskt kräva argument om det var nånting de undrade över, be om förklaringar till hur och varför också från lärare - och nu säger de att visserligen gjorde det skoltiden rätt svår ibland, många lärare uppskattar inte frågor och undringar och funderingar och ifrågasättanden, men att de i vuxen ålder anser att det är det ena rätta...

Ändå tvivlar jag på mej själv nu. Som vindarna blåser idag är det tydligen så att ungarna förväntas vara som på min tid, sitta snällt, lyssna och göra - men inte ta saken vidare, om man säger så. Inte försöka ta reda på mer. Inte säga när de anser något vara fel.

Så om någon kan - upplys mej! Jag har en unge som går i trean, som har läst och skrivit sen fyra års ålder, ungefär, som på egen hand lärt engelska såpass så att han kan göra sej förstådd i tal och chatta med engelskspråkig utan stavfel, han lär sej matte utan bekymmer, är otroligt intresserad av och duktig på idrott, han snöar inte in på enskilda ämnen, har inte tillstymmelse till dyslexi eller dyskalki, han är verbal, ibland kanske lite för lillgammal i så motto att han kan diskutera på nivåer som kanske inte kan anses normala för en inte-ens-nioåring - men ska det vara tecken på att han har nåt fel? Neuropsykiatrisk diagnos? Psykiatrisk?

Nej, jag vill nog veta vad de i så fall grundar en utredning på. Vad det är som gör att de misstänker vad-det-nu-är. Är jag för besvärlig då???