Har en stunds förtvivlat tänkande bakom mej, en stund av brinnande önskan att hitta ett piller som tar bort all smärta, tar bort alla fel i kroppen - jag tänker m a o precis som dottern! Och alla andra med kroniska problem, tror jag, vill vi inte alla ha en quick fix, blir vi inte alla förbannade och förtvivlade när läkare och annat löst folk envisas med att säga att det krävs mycket arbete om vi ska må bättre???
Idag vill jag inte arbeta för det. Jag vill må bra, vara frisk och stark (och smal, jo, det vill jag också, men mest i smyg), utan att behöva lida så in i helvete för det.
Vill inte träna, det gör ont. Men om jag låter bli gör det också ont, hur gör jag då?
Drar ner på medicinen, lite i taget, och konstaterar att det går - men inte mer än så. Hur mycket är mentalt beroende? Alltså, hur mycket lutar jag mej på pillren? Är det värt den extra smärtan när jag försöker ta mindre? Rädslan igen, den sitter där som ett jävla monster och säger åt mej att jag ju inte kan ta bort några mediciner, då gör det ännu mer ont, och det orkar jag ju inte. Eller gör jag?
Självklart är det det. För kroppen måste ju ta stryk av all denna medicin, och ju mindre jag behöver desto bättre måste det väl vara? Självklart.
Så jag jobbar med psyket, slåss mot rädslan, och ger mej inte. Inte ännu. Letar anledningar, dock, det är jag fullt medveten om (dotterns idiotbeslut, föräldrars växande hälsoproblem, lillens problem i skolan, det finns mycket att hänga upp "Nej!" på, men jag måste ha ett "Ja!" nu...), men hittills har jag inte vikit ner mej. Hittills säger jag många fula ord och kämpar på. Svära och skrika är nödvändigt, för där är mycket ilska, även om ilskan ofta är sekundärkänsla, i botten ligger rädsla och ensamhet.
Är jag inte fantastiskt insiktsfull?
Hjälper det?
Nejnejnej...
Idag slutar jag röka igen, bara för att lägga på ännu en svårighet. Och varför inte? Lika bra att ta allt på en gång, eller hur?
Vad jag ska göra idag: fixa en tårta till söndag, och blommor. En brudbukett, faktiskt. Lite annat också, för visst ska gossarna ha en blomma i något knapphål, och visst ska dottern ha en liten bukett, också?
(Lilleman säger att han ska vara "en sån där fästman som bär ringarna", och jag lär honom att det heter bestman och säger att han absolut ska bära ringar, och dottern, den stollan, säger att hon är min brudtärna... Vad gör man? Klart hon är, om hon säger det!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar