Såhär:
när hon säger att hon inte tänker stanna i behandling går något sönder i mej.
Nånting viktigt, så viktigt, går i bitar, och det gör fysiskt ont.
Hjälplös ser jag hennes liv rasa. Utan att kunna påverka eller inverka får jag stå bredvid och försöka överleva också det.
Jag känner hur nånting i mej ger upp. Orkar inte mer, inte en gång till runt den onda cirkeln, inte en gång till i frustration och hjälplöshet, uppgivenhet är ett bättre alternativ.
Jag känner: så länge jag var hennes mamma kunde jag stötta och hjälpa och göra, nog mycket för överlevnad. Nu är hon vuxen, och får lov att själv ta konsekvenserna av sina val.
Hur det ska gå till vet jag inte, men en sak vet jag: mitt liv ska aldrig mer styras av borderline.
Jag ställer inte upp på det längre. Det blir inga fler samtal till myndigheter, inte mer pengar att "låna", inga fler vaknätter med ångest över vad hon gör.
Hon anser att hon har verktygen hon behöver för att klara sej. Jag anser att det visserligen kan stämma, men att hon inte har någon möjlighet alls att få ett liv under de förutsättningar som finns nu.
Hon har valt. Och jag lämnar över hela ansvaret till henne.
Jag är inte längre ansvarig, och att skriva det gör så ont att jag inte kan andas ordentligt.
Jag har också valt nu. Jag vill ha mitt liv, inte styras av borderline längre. Aldrig mer.
4 kommentarer:
Skulle tro att detta är den bästa hjälp du kan ge din dotter - att hon själv måste ta konsekvenserna av sina val i alla aspekter. Ingalunda enkelt för någon av er, tvärtom.
Du har nått dit jag är på väg. Jag vet att du gör det enda rätta men jag vet också hur smärtsamt det måste kännas, hur du måste gå sönder inombords och avsky sjukdomen. Själv vacklar jag mellan att vara mesmorsan som sopar och fixar, emellanåt bestämmer jag mig för att sätta ner klacken och vara stenhård mot sonen, att inte vika mig en tum. Det är så svårt att koppla bort föräldrakänslorna och låta det bli ett fritt fall men i slutändan är det det enda raka. Önskar dig styrka och så ett
J Ä T T E G R A T T I S, frun!
Kram
Styrkekram och lyckospark i rumpan! Jo ansvaret ÄR hennes, och jag tycker du gör ett riktigt val! Det blir nog inte lätt misstänker jag, men hoppas innerligen att det funkar!
Kram Yvonne
Det kommer att bli ett helvete!
Jag är helt säker, eftersom detta ju inte är ett nytt beslut, direkt - det gäller mer att hålla i det jag hade innan hon åkte till behandlingshemmet...
Det känns som om hon nu förväntar sej att jag ska finnas och fixa och ordna för henne, och det gör jag fanimej inte!
Men det gör så ont, så ont, och ångesten river och sliter vid varje "nej" ("det här är svårt för mej, mamma, men jag behöver bensinpengar för att hämta mina prylar på behandlingshemmet, kan du låna mej...? "Nej!!!), och jag vet att jag kommer att få en sjusärdeles massa elakheter och känslomässiga hot på mej i framtiden, också.
Det kommer dock aldrig att bli mitt fel om hon väljer att skada sej själv. Jag har inte "makten" att förhindra att hon beslutar sej för det.
Detta måste jag minnas...
Tack ni alla. Det är så himla förtvivlat när man känner att man helt enkelt inte klarar av att lägga sin känslomässiga energi, h e l a sin känslomässiga energi, på sitt barn. För det är ju vad mammor gör, eller hur???
Usch...
Skicka en kommentar