Jag är vinglig nu, på alla möjliga sätt.
Fysiskt är det inte värst bra, men det är ju ganska självförvållat, jag belastar kroppen mycket genom träningen, men meningen är ju att det i förlängningen ska bli bra, jag ska bli starkare, kanske tillochmed friskare, och då krävs ganska vidriga smärtnivåer under en period...
Mentalt - ännu värre. Jag märker att jag distanserar mej från det mesta, håller ifrån mej mycket mer än vad som är nyttigt för mej, men just nu kanske det är nödvändigt för att överleva?
Frågetecknet är starkt, kan jag säga, men just nu är det faktiskt så att jag inte klarar av att tänka på hur dottern har det (nej, hon hör inte av sej), hur lillen har det hos pappa (försöker bara se till att han har det så bra som möjligt när han är här, och att han är här så mycket som möjligt), hur mina föräldrar mår...
Jag vet att det inte är bra att vara så långt ifrån sej själv, men det är som om jag är tvungen att helt fokusera på mej själv och den plan jag har för mej nu, och jag vet varför också: annars orkar jag inte fortsätta.
Men: jag försöker ta vara på de underbara vardagligheter som är lycka. En eftermiddag med solsken, i trädgården, badminton med lillen trots att jag inte klarar av det så bra, pressa i solen med lillen i en "koja" under/bakom solstolen så att han kan spela Nintendo DS trots den gassande solen tills jag har vilat mej nog mycket för att klarar en stund till med badminton, titta på min käre make när han pysslar i trädgården - det är lycka. Eller Lycka, tillochmed, för den stilla fullkomlighet jag känner måste vara något versalt...
Om jag inte klarar av att känna de positiva känslorna behöver jag verkligen söka hjälp, nämligen. Om jag inte klarar av att förstå hur otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är kommer jag att gå under.
Så jag jobbar hårt på att se till att jag inte glömmer bort att uppskatta hur rikt mitt liv är, och vilken otrolig tur jag har, och har haft. Trots allt. För det negativa får inte ta över. Låter jag det göra det är det lika bra att ge upp helt och hållet, och det tänker jag banne mej inte göra!
Idag blir det massage, och det är bra. Ännu ett träningspass, förstås, jobba igenom smärtan, känna hur jag blir starkare och starkare, hur jag faktiskt kan kanalisera styrkan som finns därinne, någonstans, för att göra livet ännu bättre.
Bra är det redan, nämligen. Det vet jag när jag ser mitt vackra barn bli brunare och brunare, hur hans hår blir blondare och blondare, hur han trivs med livet och oss och hur han, i alla lägen, hittar på bra saker att göra och säga. Där är Livet, i sin fulla prakt, och det ska jag vara rädd om. Ta hand om. Uppskatta.
Inte låta mörkret krypa på mej och ta över. Aldrig mer det, heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar