Från paradiset in i den grymma verkligheten tog en grisblink, kan man säga.
Och nu har jag, igen, ont i magen, sömnproblem och ångest, allt det där jag helt lyckades förtränga under de fantastiska veckorna på Atens gator.
Trots allt stod jag på las-listan, och när jag påpekade det faktum att jag har en särskild anställning och att det därmed är så att arbetsgivaren har skyldighet att bereda mej plats i den nya organisationen fick jag svaret att "vi tolkar det inte så"...
Spännande, det. Problemet är att de inte tagit reda på fakta innan jag anställdes, men det, mina kära vänner, är inte mitt problem. Om jag får vara så krass. Jo, också funktionshindrade människor med lönebidrag får en alldeles vanlig tillsvidareanställning - men vi har lite, lite starkare anställningsskydd än vanligt folk. Det är alltså inte så lätt att man som arbetsgivare kan håva in pengarna för att sedan säga upp hursomhelst, och det är väl troligen det de hade tänkt sej i nuläget, att bli av med mej.
Las paragraf 23.
Ska hursomhelst prata med min arbetsförmedlingstant så fort som möjligt, för att få definitiva besked, och för att ha henne bakom ryggen för min egen del. Jag kommer nämligen att ha fullt upp med att rädda så många andra som möjligt från arbetslöshet, jag orkar inte ens tänka på mej själv i det här läget när uppåt tio människor, unga, mitt i livet, med småbarn eller med småbarn på gång, utan möjlighet att få nytt jobb, riskerar att stå utan jobb inom en snar framtid.
Det är mycket nu. Och jag är ledsen om jag försvinner från bloggen, eller återkommer till den med långa och ojämna mellanrum. Ska försöka skriva, men det känns tungt.
Men: jag är solbränd och har minnen för livet, jag har skrivit mycket och rett ut en hel del, både i mej själv och i relationerna runtomkring. Alltid något!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar