Helgen har varit rätt hemsk, men en sak har blivit helt klar: det betyder oerhört mycket att ha en grund att stå på.
Vet inte hur många gånger jag "tjatat" på mina fina grabbar om hur tacksam jag är över att jag har dem, och att jag kan vara mej själv här, mellan våra väggar.
För så är det ju. Det är i en trygg miljö man kan tillåta sej att vara sej själv. I hela sin ynklighet!
Bett om ursäkt har jag också, för det är banne mej inte rättvist att just de två människor i världen som jag lever närmast nu, som jag älskar så mycket, så mycket, ska få ta all skit.
Utanför, ute i världen, måste masken hålla. Där måste jag vara kompetent och balanserad och känslomässigt stabil - helst helt lugn, vilket givetvis inte är realistiskt! - och framförallt inte visa svaghet, särskilt inte nu. Och därför är det ju när jag kommer hem jag rasar ihop, för var annars, som sagt???
Jag vet att jag alltid sagt det till barnen, att om man inte kan känna det man känner hemma, var ska man då kunna göra det, men på något sätt har jag inte riktigt inkluderat mej själv i den idén. För Mamman måste ju vara fast punkt och trygghet, eller hur?
Kanske är det väldigt bra att jag nu har kommit vidare med mej själv, till en punkt där jag inser att jag också måste tillåta mej att vara liten och svag. Inte konstigt att jag inte gjort det förut, i och för sej, där har ju aldrig funnits någon annan som har kunnat ta rollen av stark och trygg i min lilla familj...
Nu är läget ett annat, jag är en annan, och det känns så skönt.
Pratade med min återfunna vän om det, sa att det är tur att jag har min älskade att vända mej till och luta mej emot, och hon konstaterade att hon inte fattade hur jag klarat mej förr, i allt kaos.
Inte jag heller, egentligen. Kanske är det sviter från alla år av ensamhet, av tvång att alltid finnas för alla, vara stark och skapa lugn och trygghet, som gör att jag är extra labil nu??? Vingel och krångel, och lite rädsla också, för tänk om han inte orkar, min älskade?
Men jag ber som sagt om ursäkt, och talar om för dem, mina grabbar, hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dem, och inte bara för att de stöttar mej, utan helt enkelt för att de finns.
Jag är en otroligt lyckligt lottad människa, vad än folk kan tro. Allt som krånglar i mitt liv är inget att prata om när man ser till hur rik jag är på människor som jag älskar och som älskar mej.
Det är äkta rikedom, det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar