Det blir inte mycket med sömnen nuförtiden, och jag börjar fundera på om jag kanske kommit i övergångsåldern eftersom jag fungerar ungefär som när jag var gravid, och det är jag inte...
Gråter mycket, och ofta utan orsak. Eller ingen som borde framkalla den där förtvivlade fulgråten, i alla fall.
Men ibland händer saker som får mej att fundera på om det inte finns något som knuffar till och ändrar riktning på händelser och världar...
Jag har i ett par dagar tänkt mycket på en mycket kär vän, en när och kär som jag tappat bort litegrann på senare tid. Inte så att vi brutit eller medvetet undvikit, jag insåg bara att det var alldeles för längesen vi hördes av och hade ett av våra långprat och att jag saknar henne alldeles väldigt mycket. I förrgår kväll tänkte jag på henne igen, och grät litegrann.
Och så, igår, rymde jag hemifrån litegrann, det var loppis annonserad och varför inte glida dit och bara titta lite? Det första som hände var att jag sprang ihop med mina föräldrar, som jag inte sett till på länge. Vi pratade, och då kom hon. Min vän.
Jag skickade iväg de åldriga föräldrarna, och föll i gråt mitt i kramen med min vän.
"Men vad är det?", sa hon, förstås, och jag berättade, all saknad och förvirring rann ur mej, och det enda vi faktiskt kunde konstatera är att livet snurrar så fort, så fort, med jobb och pendling och växthusbygge och smedja och ungar som är som de är.
Känns bättre nu, och jag behöver inte säga att vi tappat bort varandra mer. Och att jag tror på både öde och mening och att man får det man behöver i rätt tid.
Hon har en son med grav adhd, och vi kunde inte låta bli att sörja för att vi skapat ett samhälle som inte lämnar ett enda uns utrymme för "sådana där".
Jag är en "sådan där", och det är också min dotter och hennes son. Vi ligger utanför den norm som numera gäller, på ett eller annat vis.
Ung, frisk, välutbildad, tjugo års erfarenhet trots att man inte är mer än trettio... Så ska man vara. Helst ingen familj heller, och det ultimata måste vara att man är lycklig över att jobba gratis, också.
Kanske slutar jag som en sur, bitter, desillusionerad kärring inom kort? Kanske slinker jag in i sköt-dej-själv-och-skit-i-andra-träsket, i bara-jag-får-är-jag-nöjd-tänket, i gynnar-det-mej-gör-jag-vad-som-helst-inställningen?
Usch. Bara tanken ger mej ont i magen, men det värsta är att jag ser det hos de kollegor och blivande kollegor som jag just nu försöker rädda kvar.
Knivar i ryggar överallt. Hemliga samtal med diverse chefer där man säger en annan sak än det som sas inför kollegor och fackrepresentanter. Och hur kan jag då fortsätta att jobba? Hur kan jag stå upp och säga att jo, detta var vad vi kom fram till, när chefen säger att nej, så sa inte den här personen när jag frågade?
Sparka mej i baken, och lyft mej i håret, men ge mej inte ett uppdrag för att sen sätta ut mej till vargarna, thank you very much...
Slutar nu, innan tårarna kommer. Varför orkar jag inte ens bli förbannad längre???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar