måndag 6 februari 2012

Mummel om krossade illusioner

Jävla skitdag, och jag måste bara få skriva ur mej, trots att jag redan spytt en del det senaste dygnet.

Den här gången hoppar jag över alla "kan-bara-inte-tro-att-det-är-sant"-saker vad gäller "vården" dottern utsätts för, den här gången gäller det mej och mina illusioner som visar sej vara just det: illusioner.

Hämtade min förstfödde på stationen imorse, han vill vara hemma ett par dagar när han är långledig, han trivs i vårt hus, han vill träffa sina gamla vänner, och kanske t o m oss, vem vet.
Det har så länge varit han och jag, nära och lika varandra, att jag tar saker för givet. Märker jag. För idag krossade han inte bara illusioner, han krossade mitt hjärta också.

Berättade för honom hur läget är här, om vad som hänt. Han säger "men jag trodde att hon var ute?" och jag förklarar att nej, hon har haft två permissioner, en hel helg, nu bara ett dygn för att hon inte pallade mer. Och så berättade jag vad som händer igår kväll. Om hur det kändes att komma in i det där nermörka rummet, böja mej över henne för att krama henne, höra henne viska, kvida till, inse att hon var helt sönderrispad i ansiktet - och han säger: "Du får ursäkta, jag orkar inte lyssna på det där, hon får för fan skärpa till sej, det här har hållit på för många år nu, jag har mina egna problem."
Känner hur jag bildligt talat tar många, många steg tillbaka, hur jag ser honom från en alldeles ny vinkel.

När han sedan börjar prata om sina "problem" - han är rädd att hans nuvarande arbetsplats ska erbjuda förlängt jobb, och han har redan skrivit avtal med ett annat ställe för sommaren - känner jag hur världen liksom flyttar på sej. Inte mycket, bara såpass att jag inser att jag haft en inbillning. Jag har inbillat mej att han är en av dem som står mej närmast, att han är en av dem jag kan, åtminstone i viss mån, förvänta mej förståelse från när det gäller systers/dotters sjukdom, och det är helt enkelt inte sant.

Han är en av dem. En av dem som tror att det är fråga om att "rycka upp sej", "skärpa till sej". En av dem som inte är intresserade av att lära sej nog mycket för att förstå sej på en komplex diagnos, en svår sjukdom, en dödlig sjukdom.

Satan, så ont det gör. Har gråten i halsen och känner att detta förmår jag helt enkelt inte ta in. Min underbare son, min kloke fantastiske, intelligente, vetgirige, nyfikne son väljer att sälla sej till idioterna som inte accepterar psykiska sjukdomar.?!?
Kanske generaliserar jag nu, kanske är jag alldeles för fyrkantig i min uppfattning om vad som hände - men det känns som om jag fått en spann isvatten över mej.

Jag kände, nästan rent fysiskt, hur en tung, tjock, ogenomtränglig dörr slog igen mellan oss. För den attityden kan jag helt enkelt inte acceptera, inte från honom.

Nu kommer jag försent till jobbet, också. Jag har helt tappat kontrollen, tror jag.

(Och Anonym - jag blir helt förtvivlad, det kommer inget mejl i min gmailpostlåda, har pling på telefonen också så det finns ingen möjlighet för mej att missa det! Jag känner så starkt att jag behöver kontakt med dej, och vet inte vad jag ska ta mej till för att nå fram... Kan du skapa en hotmail som jag kan mejla till?
Kram)

6 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Först av allt vill jag skicka en stor kram! Jag förstår inte vad det är du går igenom. det gör man nog inte om man inte varit i en liknande situation själv. Men jag kan försöka föreställa mig. Ändå. Och då gör det ont i mig.
Men jag vill säga en sak till din sons försvar. Jag känner varken honom eller dig, men jag tror ändå ATT han verkligen förstår. OCH KÄNNER. Med sin syster. Med dig. Men om man växer upp med någon nära. Någon man älskar men som det också innebär en stor smärta, rädsla och oro att älska, så det kan det hända att man periodvis slår bort detta. Slår bort denna personen. För att överleva. Eller det kan iallafall kännas så. Jag tycker inte du ska döma honom alltför hårt ändå. Självklart känner du helt annorlunda för din dotter än vad han gör för din syster. Ni har olika relationer till henne. Att vara förälder är en helt annan sak än att vara bror, syster, barn, farmor, morfar, faster, vän.... Man kan älska denna person mer än vad man kan sätta ord för, men den där speciella kärleken som en förälder känner för sitt barn, DEN är ändå annorlunda. Och den kan man nog heller inte begära att andra ska känna. För det kan man inte. Man älskar olika. Inte mer eller mindre, men ändå på helt olika vis. Idag är jag själv mamma och det kan jag säga att den kärlek jag känner för min dotter är något jag aldrig någonsin tidigare känt. Hur mycket jag än älskat andra i min närhet så är kärleken till min dotter ändå av annat slag. Helt villkorslös och ja, det går inte att beskriva men den är verkligen på ett annat plan.
Så döm inte din son för hårt! Jag gick själv för många år sedan igenom en period i livet som var oerhört jobbig. För familjen och för mig. Men ett sätt jag skyddade mig genom då var att faktiskt inte "ta in" alltför mycket. Just då kunde jag inte. Orkade jag inte. Jag tog fasta på kanske "små" saker i mitt vardagsliv. Och stängde ute. Vissa skulle kanske sett mig som känslokall men just då var det min enda väg. Det var ett sätt att inte sjunka. Att inte dras med ner. Idag hade jag kanske handlat annorlunda, men vi går alla genom olika faser i livet då vi klarar eller inte klarar olika saker. Jag vet att min mamma säkerligen önskat att jag varit ett större stöd för henne under den här perioden, men jag klararde det bara inte.
Så nej, döm honom inte för hårt. Gör inte det. Med tanke på hur nära ni alla stått varandra tidigare så låter det inte som om han verkligen tagit avstånd "å riktigt" från dig eller din dotter eller er situation. Men han kanske faktiskt behöver andas. Ibland behöver man det även om det innebär att man stänger en dörr för en stund. Men dörrar går alltid att öppna igen. Om man vill. Och om man känner att man är välkommen tillbaka.
Varm Kram!!!

Mummel sa...

Nejnejnej, jag dömer honom inte. Snarare dömer jag mej själv, jag har uppenbarligen haft större "krav" på hans förståelse än han har förmåga att ge.

Vi kommer alltid att stå varandra nära, han och jag, även om jag förstås sörjer det faktum att han visat sej vara en av "dem"... Vad menar jag med det? Bara att jag inser att han inte kan/vill/förmår förstå sin syster, förstå vad det faktiskt innebär att vara psykiskt sjuk. Att hon inte kan "rycka upp sej".
En dörr är stängd, och det gör ont. De andra är fortfarande öppna, och han är enormt värdefull för mej. Fel och brister har vi alla, och hur mycket man än älskar varandra finns där saker som orsakar smärta och sorg också.

Han är i värsta egoperioden, och kanske kommer han ur den. För honom finns bara en människa som är viktig, och det är han själv. Jag tycker inte om det, och hoppas att det är en fas han kommer ur. Tills dess - ja, det blir ett avstånd. Förstås. Och det kan vi förhoppningsvis lära oss något av, både han och jag.
Man ska inte ta saker för givna, det är uppenbart. Jag har tagit för givet att han är en del av familjen med allt vad det innebär, han har just nu inget intresse av att vara det.
Tråkigt, jobbigt, smärtsamt. Men ännu en verklighet att förhålla sej till.

Saltistjejen sa...

Jag tror nog att det är en fas. Jag har ingen aning om hur gammal din son är men jag tror att vi alla går igenom sådana "utvecklingsfaser" i livet och kanske främst som unga. Och jag tror dessvärre det är nödvändigt. Även trots är ju nödvändigt. Eventuellt är detta en slags trots från honom mot dig också. Särskilt om ni står varandra så nära. Ett sätt att bryta sig loss. Bli "oberoende". Självständig. Kanske inte medvetet men omedvetet. Att ta ett steg tillbaka kan ju vara det. Kanske förstår han mycket väl hur det är med din dotter, hans syster. Men just NU kanske han ändå inte förmår att ta in det. Just för att han behöver avståndet. Från henne och från dig.
Jag har inte en aning egentligen, men detta är tankar jag tänker när jag läser ditt inlägg, och när jag själv tänker tillbaka på de år jag gick igenom saker jag tyckte var jobbiga. Och jag har senare förstått att jag tänker och känner helt annorlunda inför de åren och hur jag var då, jämfört med andra familjemedlemmar.
Kram!

Mummel sa...

Nja, han ska ju fylla 25, så någon fas vete tusan...
Det är det vanliga, att nå acceptans. Han vill inte att verkligheten ska se ut som den gör, så han förtränger.
Det är hans val, och det har vi ofta pratat om. Men vi har också pratat om att han inte ska fråga om han inte vill veta, just därför att jag blir så illa sårad när han vänder sej bort efter en sådan fråga.
Hans val, som sagt. Jag har sagt att han får välja om han vill ha del i sin systers liv med allt vad det innebär - eftersom han har möjlighet att välja.
Det har inte jag. Jag väljer inte bort henne, inte ens för mina söners skull.
Svårt är det att hålla balansen, och ibland trillar jag. Som häromdagen. Man känner det man känner, och här på bloggen uttrycker jag mycket som jag aldrig säger till någon i riktiga livet.

Systerdyster sa...

Jag känner ju inte din son men jag känner igen mig själv på något vis. Min empati och förståelse gentemot mot andra är enorm, mot mig själv har jag däremot noll tolerans. som nu, när jag drabbats av depression nr. 543, alltså det som jag hos andra skulle se som ett sjukdomstillstånd ser jag hos mig själv som en svaghet eller ett karaktärsfel. Jag VILL inte vara så här, jag önskar att jag skulle kunna samla ihop bitarna av mig själv, ta mig själv i kragen, resa mig och gå vidare. Omgivningen ställer jag andra krav på, hos den önskar jag få förståelse, samma förståelse som om jag brutit foten eller drabbats av någon fysisk sjukdom.

Jag förstår så innerligt din sorg och det är väl sorg det handlar om från din sons sida även om det ter sig väldigt klumpigt, sättet han uttrycker sig på. Ibland förmår vi inte bättre, kanske din son också vill få vara liten och ynklig? Vad vet jag.

Önskar att psykisk sjukdom fick samma status som kroppslig, fattar bara inte hur det ska gå till när inte ens de som arbetar inom psykiatrin tycks ta sina arbeten på allvar.

Önskar att vi kunde finnas till för varandra, kan vi ses över en kopp kaffe någon gång? Kram!

Mummel sa...

Tänk om...
Det är en liten önskedröm att få ta en fika (en lång go'fika!) med dej! Å, om det kunde gå att ordna, en gång...
Mejla gärna. mummelmisstag@gmail.com.
Det håller jag koll på, eftersom jag länkat den till smartphonen!!!

Konstigt, det där, att man ska behöva vara så taskig mot sej själv?!? Reagerar precis som du, har så oändlig förståelse för andra som mår dåligt, och själv är jag bara misslyckad!

Sonen och jag har pratat lite, och jag förstår honom också. Det jag inte kan, och inte tänker, tillåta är att han inte ser allvaret i sin systers sjukdom, något han inte vill, alltså. Håller ifrån sej med all sin kraft, och det innebär att han inte har någon som helst mental beredskap om/när något händer. Och det måste han faktiskt ha. Nog finns jag för honom också, och stöttar allt jag kan, men i en sådan situation är han tvungen att vara vuxen, då kommer jag inte ha kraft att bära honom.
Tänker på hur jag själv hade det vid 25, två barn, pluggade heltid på universitet, jobbade extra, eländigt äktenskap...
Kan inte behandla honom som ett barn i detta, helt enkelt, även om han förstås alltid är m i t t barn.

<