Är alldeles snurrig av livet just nu, har liksom tappat riktningen på det mesta, och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vända mej.
Gillar inte att inte ha mål. Jag behöver något att sikta mot, något att uppnå, en dröm, kanske? Finns inget sådant, bara ta sej igenom varje dag och stupa i säng när kvällen kommer.
Har börjat ta Mirtazapin igen, just för sömnens skull, och skräms lite av effekten, en halv tablett och jag faller ner i totalt mörker. Att vakna och inte vara medveten om att jag sovit är bland det värsta jag vet, och det är otäckt att aldrig minnas drömmar.
Jag vill minnas mina drömmar...
Och så tänker jag: har du något att gnälla över, egentligen?
Tillbringade en hel dag i gymnasieskolans asperger-verksamhet, och det var bland det bästa som hänt på länge för mej. Kidsen var härliga - efter sisådär halva dagen då jag bara flutit med, utan block och penna, utan kamera, bara varit där och deltagit, lite som den "deltagande observation" vi pratade så mycket om under mina universitetsdagar då jag pluggade socialantropologi. Och visst skulle det kunna appliceras här? Deltagande observation i aspergervärlden?
Det är en fascinerande värld, nämligen. En diagnos - tusentals liv. Ingen är den andra lik, och att diskutera "normalitet" med dem var härligt!
Alla har sitt eget normal, sa jag, och den respons jag fick på det (klichéartade?) uttalandet var helt fantastiskt.
Att se lärarna in action gav mej otroligt mycket, och fick mej att sörja över hur resten av skolvärlden ser ut. I aspergerverksamheten får alla se, synas, höras, bekräftas. Hela tiden, varje stund av varje dag. Är inte det en vacker tanke? Och tänk vilka resultat det skulle ge i den "vanliga" skolan!
Också lärarna jag mötte under dagens äventyr tänkte i de banorna. Att deras metoder och inställning skulle ge fantastiska resultat ute i skolorna, och framförallt troligen rädda många ungar som inte riktigt passar in, även om de inte har någon diagnos, neuropsykiatrisk eller annan.
Just nu är jag mest bara ledsen och trött, och ser inte alls fram emot dagarna som kommer. Dottern messade nyss att hon nog inte vill vara hemma längre, att hon behöver åka tillbaka till avdelningen redan på eftermiddagen, så det blev inte mer än ett dygns permis, inte en helg, m a o.
Berättade för henne vad min läkare sa om borrelia, att en svår infektion (vilket hon ju har haft) kan ge symtom som kan blandas ihop med depression, att det är lite som en hjärnhinneinflammation och att tankarna kan bli mörka och knepiga.
"Varför har ingen av de läkare jag träffat berättat det?", säger hon, och jag har inga svar.
Jag vet bara att hon just nu är helt utan grund. Utan trygghet och utan mål, ingen framtidstro och ingen kraft att ens fundera på vad hon ska eller bör eller måste.
Att hon inte orkar vara hemma är djupt oroande, förstås. Jag misstänker att hon ifrågasätter sitt samboskap, och fasar för den dag hon faktiskt säger det. Säger att hon inte vill bo med honom - för vad händer då?
Nej. Inte dit. Orkar inte, vill inte, kan inte tänka på ännu en flytt, eller ännu en period av ångest över att hon inte har pengar till hyran.
Orkar ju inte ens med mej själv, mina egna relationer, just nu. Är ganska rädd, för om jag vore min älskade skulle jag inte vilja leva med mej. Eller orka, kanske. Vem orkar? Mammor orkar. Mammor hänger kvar, och på något vis orkar vi, tappar vi taget är vi straxt där och hugger igen. För så funkar det ju, eller hur? Man säger: nu orkar jag inte mer, och släpper. Och sen, efter sammanbrott, efter beslut om att släppa, tar vi tag igen och fortsätter. Men någon som får eländet på köpet, s a s, hur ska de kunna hålla i, eller hugga tag igen?
Det krävs en stark, stark kärlek för det, och en vilja att försöka förstå och lära. Än så länge håller vi. Men rädd är jag. För mister jag honom finns inget kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar