tisdag 14 februari 2012

Mummel om upp och ner

Vårdplanering...
Ja, vad ska man säga? Att alla är överens, hon fixar inte öppenvård, och bör tillbaka till behandlingshemmet. Det kan man säga. Och att det nu är en vidrig väntan, på besked om landstinget betalar för behandlingen, och på besked om det finns plats, och i så fall när.

Delmål ett är förstås att få upp henne nog mycket över ytan så att hon blir mottaglig för behandling alls, vilket hon inte är nu. Så det blir försök med antidepressiva, och där var det faktiskt en riktig ljusning - dottern berättade att läkaren fattat beslutet åt henne... När hon som vanligt inte kunde mer än rycka på axlarna vid en direkt fråga, när hon förväntades fatta beslut, sa han: "Ja, då bestämmer jag det, vi börjar med låg dos och du får extra ångestdämpande under tiden vi trappar upp!"
Han lyssnade alltså vid mötet, jubel och fröjd.
För det är svårt, det där, när hon inte har förmåga att fatta beslut alls, inte kan bestämma ett skit om någonting, då funkar det inte med vårdpersonal som säger: "Vad vill du?" och tycker att de tar hänsyn och inte inkräktar på den personliga integriteten.
Det är väl helt ok att de gör så - om de inte fått informationen att hon faktiskt inte kan fatta beslut. Har de fått den är det bara korkat. Nästan elakt. Och väldigt kränkande, förstås, eftersom hon försökt uttrycka det hon känner och ingen tar hänsyn.
Så känner hon, och det vet jag.

Tänk att det kan behövas så lite för att hon ska känna sej lyft? Att hon känner att en läkare faktiskt lyssnat på vad som sagts?
Tycker alltid synd om personalen på psyk, spelar inte någon roll om det är på mottagningen eller på slutenvårdsavdelning. De är för få, de har ofta inte nog med utbildning, de får jobba ihjäl sej utan mycket tillbaka - det ligger ju liksom i sakens natur, inte många är glada och tacksamma för att de får vård på psyket...

Jag vet inte... Jag mår fortfarande skit, och jag är rädd. För vad händer om hon inte får slutenvårdsbehandling, vad händer om landstinget säger nej, eller om det inte finns plats? Hon kan ju inte bo på avdelningen, precis.

En timme i taget. Jag försöker jobba, men det går inte bra. Hur gör man?

2 kommentarer:

Systerdyster sa...

Satan i gatan, de måste ge henne plats på behandlingshemmet. Måste!!! I min värld måste det vara så, att man ger en ung människa alla chanser till ett gott liv, så gott det nu går under personens förutsättningar.

Du vet hur sorgsen jag är över hur vården monteras ner bit för bit och hur de få av oss sliter och går hem varenda dag med en malande känsla av otillräcklighet. Det få vara nog nu! Bygg upp, återställ!

Allt gott till dig Mummel. Nej, jag vet inte hur man gör, jag satt och grät hos en av mina chefer igår. Det är inte var dag man får se Syster Dyster bryta ihop på jobbet men igår var en sån dag. Kram!

Anonym sa...

Jag hoppas verkligen att de erbjuder din dotter den vård hon behöver,och inte tänker på pengarna i första hand..tänk om en allvalig hjärtsjuk patient inte skulle få rätt hjälp för att rädda dennes liv för att det kostar pengar..skulle de då säga till denna hjärt patient "du kan inte få hjälp för det kostar pengar" ???
Mail föresten/Kram

<