Med högerben som känns som om det sitter en betongklump längst ner och som om någon häller syra från skinkan och ner till den där okänsliga betongklumpsfoten känner jag att jag inte är ett jävla dugg positiv till något.
Allt fladdrar omkring. Det är en väldans massa bitar som ligger överallt och i princip kan jag inte pussla ihop ens de första två.
Ögonlocken ramlar ner då och då också, är omåttligt trött, men kan bara sova korta ryck i taget och då rider mej maran så att jag gråter hela tiden. Vaknar av gråten, eller inte helt och hållet vaknar, försöker få rätt på om jag är vaken eller ej, om det är på riktigt eller ej, om gråten är befogad eller ej.
Det står inte rätt till därinne i själen. Inte alls.
Intet är som väntans tider. Och nu väntar vi bara. Kan inget annat, och det är så hemskt. Inte påverka eller styra upp eller ens försöka komma med inlägg i den diskussion som ska föras, helt makt- och hjälplös.
Lackade ur på mina föräldrar i helgen, eller mamma då. Att jag lackar ur på pappa är en naturlig följd av det förstnämnda, han är så satans feg, och det gör mej förbannad. Mest ledsen, dock, för hur det nu är har man bara en mamma och en pappa, de är inte utbytbara alls.
Fånigt, egentligen, alltihop. Så här är det: för sisådär åtta-tio år sedan fick jag en pumptermos av min mamma. "Vi kommer ändå inte att ha användning för en sådan här stor termos", sa hon, och jag blev glad. Det var endera lillens dop eller storsonens studentfest, minns inte vilket. För det var längesen, som sagt. Och den där termosen har använts vid ett flertal tillfällen då min mor varit närvarande under årens lopp. Så ock vid min yngste sons födelsedagsfirande, med diverse svärmödrar, svågrar, svägerskor, kusiner. Då säger hon, apan: "Du har "lånat" den där ganska länge nu", och jag, i mitt sköra tillstånd, bryter ihop...
Inte så att någon ser, förstås, det kan man inte göra när barn fyller år. Satt i trappan och grinade som en liten unge, och jag fattar inte varför. Jag vet ju hur hon är: hon har aldrig i sitt liv gett bort något med glädje och öppen hand, det hon ger bort är alltid fortfarande hennes, förstår ni? Allt detta vet jag, men på något vis blev den jävla termosen droppen som fick bägaren att rinna över...
För den betydde något för mej, på något sjukt vis. Jag trodde på fullaste allvar att hon faktiskt skänkt den till mej, en enda liten sak i mitt liv som jag faktiskt fått som gåva - och så detta. Så spydigt, inför alla.
Jag höll mej undan resten av kalaset, kan jag säga. Försökte låta bli att gråta. Och när jag gått var termosfan diskad och stoppad i plastkasse och jag tryckte den på min far som givetvis sa att nej, den ska du ha, och jag väser att nej, det ska jag inte, jag vill inte på villkors vis ha den i mitt hus längre.
Jo, jag vet. Det är bara nån sorts symtom, en symbol för så mycket mer - men det blev som det blev.
Känner mej redan så otroligt sviken av dem, mina föräldrar. På så många sätt som egentligen är så mycket viktigare - men pumptermosen som jag fått/inte fått blev alltså droppen.
Så fånigt. Det är så mycket annat som är så otroligt mycket viktigare än det och dem. Som detta: kan man undermedvetet övertyga sej själv om att om man tar hand om sej, om man verkligen försöker att må så bra som möjligt, då händer katastrofer?
Klart man kan. Och det har jag gjort. Min självdestruktivitet är för närvarande himmelsskriande, vilket givetvis är en katastrof i sej.
Försöker prata med mitt undermedvetna, men rädslan sätter upp järnridåer och jag når inte fram.
Har åtminstone lyckats kontakta läkaren för att få fler sprutor i ryggen, den mirakulösa rotblockaden har förlorat sin magi och jag står helt enkelt inte ut med smärtan. Har 20 mikrogram/timmes Norspanplåster plus lyrica plus Oxynorm, och jag står lik förbannat inte ut med smärtan.
Rotblockad - eller operation. Farbror ortopeddoktorn får bestämma. Såhär kan det inte vara. Krävs det flera omgångar cortison i ryggen per år får det vara så, för detta gör mej totalt handikappad och jag står inte ut.
Har sjukskrivit mej, och det känns väldigt kluvet. Vill vara på jobbet, men orkar inte vara på jobbet. Av flera anledningar.
Skicka gärna alla positiva tankar ni kan avvara. En biltur på 110 mil t o r ligger förhoppningsvis nära i tid, och jag vet inte hur jag ska kunna klara av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar