Mummel om destruktiva känslor

Häromdan fattade jag ett beslut: jag ska inte ta kontakt med dottern far igen.

Ända sedan vi skildes har jag försökt få honom att ta ansvar för sin relation med henne, men det har inte funkat. Allt handlar om honom.

"Jag mår så dåligt, det skulle inte vara bra för henne att vara hos mej", lät det, men hur dåligt mår en sexåring som längtat efter sin pappa i tio dagar av att få höra att nej, tyvärr, det blir ingen pappahelg den här gången heller?

Han bodde sjuttifem meter ifrån oss.

Och så har det fortsatt. Att hon flyttade till honom då hon var sexton var katastrof, jag visste i förväg att det var katastrof, men i och med att hon fyllt sexton kunde jag inget göra. Då har de rätt att skriva sej var som helst, barna.

Det var då det brakade ordentligt. Första intagningen, en månad på sluten avdelning. Jag var hos henne mer än hennes pappa var, och jag bodde femti mil bort.

Skitsamma. Old news. Men nu. Nu måste jag sätta stopp. Stopp för dom här känslorna som är så destruktiva för mej - han ska bort ur mitt liv, helt och hållet.

Nu kan jag tänka så. Vårt gemensamma barn är vuxet, och jag har kämpat som en galning under hela hennes uppväxt för att hon skulle få ha sin pappa. Misslyckats. Nu får det räcka.

Ringer han kan jag svara, men om henne får han ingen information - det får han ta med henne. Om hon bestämt att det råder sekretess gentemot honom har jag ingen rätt att bryta mot den, heller, även om jag inte är personal nånstans.

Det måste vara hennes vilja som råder.
Och deras relation ska jag inte lägga mej i.

Det är förstås sorgligt som fan - det kommer inte att vara nån relation. Ingen av dom klarar sånt, och ingen av dom kommer att kunna se den andres känslor, eller sin egen roll i krascherna.

Men jag är inte längre tvungen att låta dom här otroligt destruktiva känslorna påverka mej. Han är nu utdriven. Han har ingen del av mitt liv längre, ingen alls.

Tror nån på det där???