Mummel om mödrar

Det här borde bli ett oerhört långt inlägg, men det kommer det inte att bli.
Jag har inte tid, och definitivt inte ork. Kanske utvecklar jag senare.

Mödrar: alla har en, många är en. Just nu har jag problem med båda, om man säger så. Min egen roll som mor, och definitivt min egen mor.

Så här känner jag just nu: det får vara nog. Nog med aldrig nog. Nog med alltid vilja göra mor glad och nöjd och aldrig, aldrig lyckas. Nog med att hon är den som ska vara i centrum, inte göras upprörd, inte få bli ledsen.

Dra åt helvete!!!

Kan du inte respektera att jag har det svårt, mor, så håll dej borta. Jag behöver inte falsk medkänsla. Behöver inte höra "det enda du behöver är att komma ut och träffa folk". Eller "hon behöver rycka upp sej" när det handlar om min dotter.

Att du kan ens föreslå att jag borde klippa helt med mitt barn är den enorm kil som slås in mellan oss. När du sen följer upp med att helt ogiltigförklara mej, den jag är, därför att jag inte är som du, då är gapet nästan för stort för att kunna bryggas över.

Hittills har jag försökt för den lilles skull. Tyckt att han förtjänar mormor. Men gör han? Förtjänar också han att bli nertryckt i skorna? Upplysas om hru fel allt är, hur fel han alltid gör, eftersom det inte är på ditt sätt?

Jag vet inte idag. Idag vet jag att jag är så ledsen, så ledsen, och att jag inte kommer att göra det du förväntar dej - nej, det du kräver! - nämligen att vika ner mej igen. Be om ursäkt för att jag finns som den jag är, en dotter som inte passar dej.

Inte mer nu.