Mummel om atmosfärförändring

Jag märker det igen: nu är min lägenhet ett hem igen.

Så blir det på söndagarna, vissa söndagar, varannan söndag. När min vackre pojke virvlar in, fylld av energi och liv och kärlek och "mamma, jag är så glad att vara hemma med dej igen!"...

Mycket att prata om blir det också. Allt som hänt, bra och dåligt, roligt och sorgligt, rapport ska levereras. Lite otäckt också, incident i skolan som kunde slutat riktigt illa, men inte gjorde det - hoppas jag. Enligt fröken är det utrett, men jag gillar inte tanken på att min unge blev omringad och utsedd till syndabock, nypt och knuffad, när det (och det är bevisat, ingen fånig mammig "mitt barn skulle a-l-d-r-i-g....", skulle aldrig falla mej in, jag ser både det goda och det... Ja, det mindre goda hos mina barn) faktiskt inte var han som orsakat gruff.

Då blir jag förtvivlad, då kommer känslorna, de kommer tillbaka, de där gångerna som man själv råkade ut på ett vis eller ett annat, så som alla barn gör i skolan någon gång. Och att vara en liten etta, minst på skolan, är ruskigt bara det.
Så många stora barn. Så många stora barn som blir rusiga på makten, den makt som ligger i att kunna skrämma skiten ur en liten unge.

Jag minns när jag gick i trean, lillsyrran i ettan, och en stor grabb som gick i s-e-x-a-n, herregud, kastade en bit gurka i ögat på henne. Då såg jag rött. Man gör nog det som storasyrra, tror jag, men såpass som att ge sej på en Stor Kille - big mistake...

Men jag överlevde. De flesta gör det. Men: som morsa blir man... Man blir kastad tillbaka, och måste tänka på att inte projicera, inte tro att ungen känner som man själv gjorde utan ta sej själv samman såpass att man tar reda på hur just den ungen, min lilla kille, kände.

Och han var olycklig. Han har liksom inte vant sej vid att andra är elaka mot honom för sakens skull, eller använder våld, för den delen.

Och vad gör jag? Lyssnar. Pratar om att retning är en stor, stor orsak till gruff och bråk och till och med våld, och att det nog är bra att öva sej på att inte retas, faktiskt...

"Jag har övat mej, mamma", säger lillsonen, "men ibland kan jag liksom inte låta bli!"

Nää... Så är det nog. Ibland kan man liksom inte låta bli. Fast man vet att det leder till saker som inte alls är bra, eller trevliga.

Och nu, nu har vi läst Elddonet, en gammal favorit trots, eller kanske tack vare, grymheten i Andersens sagor, skrivit i hans bok, gosat och pratat och satt på Trolles trafikradio på cd:n.

Och lugnet i min själ är tillbaka. Det är stort.