Mummel om Overkligheten

Bakar äppelpaj med lillsonen, tvättar, försöker fungera som småbarnsmamma.

Det går väl... Sisådär. Jag känner att tankarna är långt borta, på en låst vårdavdelning i grannstaden eftersom det inte fanns plats här.
Jag är glad att lillsonen frågade om han får Sova Över (jo, det låter så då han säger det, med stora bokstäver!) hos mormor och morfar inatt, och att de sa ja till förslaget.

Jag behöver Ifred och sova och jagvetintevad.

Nu är jag tillbaka i Overkligheten, och det är en totalt surrealistisk känsla. Jag försöker ju intala mej varje gång, i varje mellanspel, att nu, den här gången, går det bra, det händer inte igen, såklart att det inte gör - samtidigt som jag ju vet att det gör det. Händer igen.

Idag var hon åtminstone sammanhängande, hon visste också var hon befann sej. Det gjorde hon ju inte igår, och då var det otäckt att prata med henne. Idag: fortfarande otäckt, men det har med mina egna känslor att göra, inte med hur hon är eller mår. Hon är trygg, på en plats där hon inte kan göra illa sej, men det är inte jag.

Jag filar på formuleringar i mitt huvud. På vad det är jag ska skriva till socialen nu, när det tog lite drygt tre veckor av deras "vi har resurser i hemkommunen för att se till att hon är trygg" tills hon inte orkade mer och tog alla tabletter hon hade. Hon ska inte ha några tabletter. Hon ska få de hon behöver för dagen, inte mer. Men - det finns nog inga resurser för att se till det?

Så hur?

Vet inte om jag orkar nu. Nu försöker jag bara överleva de skuldkänslor jag har, för att det här kunde hända, för att jag inte åker dit in i dag, vilket jag inte kommer att göra, för att jag kanske inte ens åker dit imorgon - det har jag inte bestämt ännu. Vet inte hur det är med bussar, och jag vet inte om bilen går fram och tillbaka, tio mil...

Overkligheten rules.