Bråk och bråk och bråk, varenda gång lilleman kommer hem är det bråk.
Om allt, allt och ingenting. Han måste tjafsa emot, och han har trappat upp språket, till en nivå som jag inte accepterar.
Ikväll slutade det med att jag blev så ursinnig att han blev inskickad i rummet, i säng. Har det hänt förut, nånsin? Tror inte det, inte med den här lille priviligierade sladdisen som har en gammal härdad morsa...
Idag hände det alltså. Så jävla förbannad blev jag att jag kände att vi inte skulle vistas i samma rum förrän jag lugnat ner mej - inget rytande här inte! Satte mej och stickade, och jag slår vad om att det rök ur öronen på mej.
Efter några minuter - fem? tio? - gick jag förstås dit, och frågade om han ville prata.
"Jag var precis på väg till dej", sa han... Och bad om ursäkt. Jag också, förstås. Sen snackade vi litegrann, läste Modige Metteborg, skrev i boken, och pratade lite mer. Om att man får känna och tänka precis vad man känner och tänker - men man får inte säga allt. Man får absolut inte säga elaka, sårande saker till folk, särskilt inte bara för att vara elak och såra. Så får inte folk göra. Enligt Mummels lag...
Vi busade, pratade, gosade, och så sa han att han och pappa aldrig grälar, och jag sa att det är ju för att han får som han vill där.... Och sen kom insikten. Jag sa: "Du sparar på allt ditt arga! Du sparar allt argt hela veckan hos pappa, och sen när du kommer hem hit så släpper du ut det!"
Och då sa han: "Hur kunde du veta det?" och mitt hjärta brast, igen, samtidigt som jag kände en enorm och äckligt självbelåten stolthet eftersom mitt barn är trygg nog med mej för att känna att han kan vara sej själv.
Jag sa: "Du får säga allt det där elaka och hemska i mosters burk istället" och då sa han "Locket sitter fast" och det hela slutade i fnitterattacker och löfte om att jag skulle se till att burklocket inte satt fast utan gick att lossa när hemskheter behöver komma ut ur munnen men inte sägas till någon...
Jag är just nu så full av kärlek och sorg att jag inte vet var jag ska göra av alltihop. Jag vill inte släppa dit honom mer, men vet förstås att han älskar sin pappa och behöver honom också, trots allt. Jag förmodar att jag får försöka balansera allt jag kan, försöka att ta allt han behöver få ur sej efter pappaveckor utan att knäcka ihop.
Det vore väldigt lätt. Att få höra "jag vill inte vara hos dej, jag vill vara hos pappa" gör så satans ont trots att jag vet att det inte betyder vad han säger utan att han "bara" vill säga det värsta han kan komma på eftersom det finns så mycket ilska...
Andas. Älska. Tacksamhet. Det är vad som kommer att vara flytvästen som håller min näsa över ytan, för det mesta. Hoppas jag.
2 kommentarer:
Mummel.. Min vän!..
Så här.. Mina älsklingar har alltid en "testperiod" när de kommer från sin pappa...
Järnspikar vad vi kan fightas om allt och ingenting.. Ju mindre jag ryter i.. Ju mer triggas ungarna. Sen blir jag förbannad.. På riktigt. Vägrar ta mer skit, vägrar resonera på bäbysnivå.. Osv, osv... Då.. Släpper taggarna.. Då blir de mina fina älskvärda barn igen..
Jag vet inte.. Men jag tror de behövertesta om jag finns kvar.. Att jag finns och står där.. oavsett..
Så numer ryar jag i tämligen omgående, när jag märker, var det barkar hän.. Lungnt och skönt sen..
Pok
Mallablirgalenminstengångnärdekommernumerbralla
Jo, visst testas det vilt, men jag kan ju aldrig ge mej, jag måste ju prata och gräva och få förklaringar...
Nu är vi ok igen, jag och min fillelillelur. Mer än ok, faktiskt.
Vi konstaterar att vi båda tycker att det är oerhört skönt att vi haft det där snacket och fått upp en del kort på bordet!
Jag vill inte rya. Det är emot min nuvarande religion, kan man säga... Jag tar till vargrösten ibland, det gör jag, men jag har slutat med ryandet.
Det fick mina stackars stora barn ta, alltihop...
Skicka en kommentar