Mummel om livsbeslut

Jag gillar inte att vara vuxen.

Igår bad jag min pappa att fatta beslut åt mej, men han vägrade konsekvent, den elake fan!

"Jag behöver mycket mer underlag i så fall", sa han, och det går ju inte, jag kan ju inte låta honom veta en massa saker om mitt liv, o nej...

Tänk, när jag var liten och ung, då minsann skulle han bestämma allting. Men nu, när jag inte vill vara vuxen och ansvarig, då bangar han.

Jag vill flytta. Jag orkar inte flytta. Jag vill ha en massa, massa pengar, men då måste jag sälja min lägenhet och flytta, och det orkar jag ju inte, sa jag.

Men ändå...

En trea i markplan. Inga trappor, och hiss till tvättstuga i samma hus. och nära till affär och skola och till och med lite närmare till jobbet - är det egentligen nåt att tveka på???
Ingen trädgårdsplätt, i och för sej, det skulle jag ju gärna vilja ha. Men ändå...

Och så pengarna då. Här i hålan råder stor, stor brist på lite större lägenheter, som min. Jag vet att de säljer snabbt och till höga priser, och det där med att få lite cash är otroligt lockande.

En bil.
En resa med lilleman.
En resa utan lilleman?
Lugn och ro och utredd ekonomi, tanken svindlar och är alldeles underbar.

Herregud/inna. Jag vill fan inte vara vuxen, det är inte kul!