Mummel om paus

Så.

Jag har haft en liten paus. I livet, i allt? Nää, inte riktigt.

Jag sjukskrev mej, och ägnade mej åt mammande och självömkan och kanske lite uppklättrande ur självömkan, åtminstone nog för att inse vad det stora problemet är.
Det är alltså inte stress. Inte jobbstress eller mammastress eller nån annan särskild stress, det är helt enkelt fråga om ren skräck.

För egentligen vet jag ju hur det kommer att gå, för mej menar jag.

Det kommer att bli så här: ökande muskelsvaghet, mer balansproblem, och till slut kommer kroppen att sluta funka som kroppar borde funka. Förmodligen ger sej vänstersidan först, den är svagast.

Jag märker att jag inte kan blunda när jag står upp, då vinglar jag. Det där testet som neurologerna brukar göra, att stå på ett ben och blunda, skulle sluta med ett platt fall om jag skulle tilltvinga mej ett besök nu. Vilket jag inte tänker göra, alltså.

I vardagen är jag tapper och modig, öppen med min konstiga sjukdom (egentligen är det ingen sjukdom, det är nån sorts missbildning eller följd av ett trauma, men hur ofta orkar man försöka förklara - och förresten vill folk inte lyssna, det är för läskigt, och reaktionerna blir alltid "men du ser ju inte sjuk ut!"), som om jag inte är ett dugg rädd för vad som ska hända, inte tänker på det utan lever i nuet - men så är det nog inte riktigt.

Just nu är det ganska lugnt på de andra fronterna också, alla tre barnen verkar ha det relativt bra, inga självmordsförsök sen november (ha! Det där såg inte klokt ut! Är det verkligen min verklighet jag pratar om?), vilket innebär att de vanliga förträngningsmekanismerna fallerar...

Jag tänker på mej själv. Mitt liv. Min vardag, och allt jag inte klarar av men låtsas att jag gör ändå. För hur kan man förklara det där med att all belastning jag lägger på min kropp, varje trappa jag går i, varje matkasse jag lyfter, gör saker värre?

Nu försöker jag hitta sätt att minimera belastningen, för jag vill så gärna har krafter att göra roliga saker också, inte bara nödvändiga. Måstena regerar. Och när måstena är gjorda är kroppen slut för dagen. Fy fan.

Så jag pladdrar. Och det intressanta här är att jag känner hur vänster hand för varje tangentnedslag blir lite klenare, inte kan trycka ner tangenten riktigt trots att det är en laptop med platt tangentbord. Den stationära datorn använder jag sällan, för där måste jag lyfta fingrarna lite, lite högre varje gång... Och ja, jag har sett till att jag har ett specialtangentbord på jobbet.

Sådana exempel, som ovanstående, gör saker lite konkreta, va? De där småsakerna som belastar, som gör att jag kan ha svårt att knyta skorna åt min lille son när jag jobbat en hel dag. Hur väljer man? Vilka prioriteringar gör man?

Ungen får lära sej knyta skorna, förstås. Men ändå... Belastningen blir förstås inte bara fysisk, för när handen inte funkar kommer skräcken. Tänk-om-skräcken. Och alla tänk-om är ytterligt realistiska.