Mummel om hav och himmel

Blå timmen. Känner ni till blå timmen?
Det är timmen just före eller just efter solens upp- och nergång, och då är ljuset som blåast. När man tar bilder då blir det - ja, blått, helt enkelt.

Själv låg jag på en brygga vid en kanotklubb och försökte hålla kameran stadig så att det inte skulle bli enbart suddiga bilder. Och allt var vackert. Lugnt och vackert.

Just före detta moment som inte var kodak utan Canon hade jag utsatts före en rent ryslig skräckupplevelese. Jag har fågelskräck, ok? Är skiträdd. Så när jag kom ner till havet och stötte på en kanadagås blev jag kallsvettig och började skaka. Och fanskapet attackerade! Väsande störtade den emot mej, och jag blev så chockad att jag störtade tillbaka, rytande om att nä nu får det vara nog, bort med dej fågelskrälle - och jag vann...

Fågeln vände och hoppade i havet. Simmade bort för att inte återvända så länge jag var där. Jag förmodar att den var minst lika rädd för mej som jag var för den.

Himlen var blå, och havet, men inte solskensblått. Frågan är bara om jag lyckats fotografera det. All redigering i kameran, nämligen, inget photoshopfusk!