Det är konstigt, det där, att jag fortsätter att på nåt vis förutsätta att socialen och deras resurser faktiskt är till för att hjälpa dem som inte kan hjälpa sej själva...
Nu är det jobbigt igen, jobbigt att försöka klargöra vad det här med psykiatriska besvär innebär, hur det är fullkomligt väsensskilt från tonårsrevolter och missbruksproblem, att det faktiskt inte går att förvänta sej normalt resonerande från nån som inte är normalstörd utan så mycket mer...
Nu är det: hot om att lägenhetskontraktet ska ryka om hon inte accepterar LSS-stöd, och det är ok. Bra, faktiskt, för hon behöver stöd. Men: det sätt på vilket man pratar ner till henne, de många, många kränkningar hon utsätts för (sover klockan 10 på fm = drogtest, trots att hon inte en enda gång testat positivt, 10 minuters varsel innan stödfolket ska komma, en uppringning, ingen planering möjligt, och en känsla av att det är förbjudet att ens gå ut - massa massa sånt), det sätt på vilket personal på socialförvaltningen om och om igen visar att de inte har en aning om vad det är de har att jobba med, ingen kunskap om min dotters diagnoser eller vad de innebär för hennes förmåga att fungera och förstå - det gör att jag, men framförallt hon, inte litar en sekund på vad som sägs.
Vi har varit med så länge i den här svängen att vi vet att det som kallas beslut idag kan ha glömts bort imorgon. Som att de inte kontaktar mej då hon larmat och hamnat på sjukhus, det skulle det finnas instruktioner om. Eller när de tog hennes katt eftersom "vi har ändrat reglerna för den här typen av lägenhetskontrakt", bara sådär. Klampade in en inte så vacker dag och tog bort kissen. Det var utlösande faktor för den senaste tidens självskadande och självmordstänkande, det är jag övertygad om.
Det känns... Maktlöst. Frustrerande. Hjälplöst.
Idag har jag dem alla samlade, alla ungar i boet, ett jävla liv men ändå så otroligt mycket fridfullare än det jag lever i annars. Att inte kunna skydda sina barn från ont är det värst.
Punkt.
3 kommentarer:
Man blir både ledsen och förbannad över okunskapen hos hjälparna.
Hoppas ändå att det beror just på okunskap snarare än illvilja. Fast det gör ju inte ert problem mindre. Om man "försatt" sig i en situation då man behöver stöd och hjälp verkar kränkningarna komma som ett brev på posten. För att få hjälp ska man vara beredd att lägga sig platt på golvet i många avseenden. Jag har nog blivit avtrubbad efter mina år med kontakt med soc och beroendevård. Alternativet i mitt fall hade kanske varit att bli en riktig rättshaverist. Så istället jag travar iväg 1 g/v och lämnar prov för att bevisa min nykterhet. Nu har jag nästan 4 års sammanhängande nykterhet...
Men att kräva drogtest för att en människa tar sovmorgon? Och katten? Vad är det för sorts människor som gör sånt?
Jag lider med dig, dottern och sönerna, så jag kikar in här med jämna mellanrum och följer era liv.
Hoppas så innerligt att ni får kontakt med kompetenta, kloka och empatiska personer inom vård och omsorg. KRAMAR!
Kära Syster!
Det är ju just det - platt på golvet klarar hon inte... Och jag är livrädd, det ska ärligen erkännas. För vad händer om soc bestämmer att hon inte får bo kvar? Just det: hon flyttar hem till mej.
Det går inte. Hur vidrigt det än låter så går det faktiskt inte. Då går vi i bitar båda två, eller alla tre. Den lille har hittills sin syster kvar, s a s, han har inte sett nåt av det läskigaste.
Jag hoppas verkligen att damerna på soc inte använder hennes sjukdom emot henne, att de inser att det där LSS-stödet som utlovats faktiskt är nödvändigt.
Och du: starkt. Jag är imponerad. En dag i taget, men det vet du förstås redan.
Mummel:
Jag vet ju att alkoholism och Borderline är väsensskilda. Fast en viss överrepresentation av de flesta psykiatriska sjukdomar tycker jag mig se på de flesta 12- stegsprogram. Det är ju inte så förvånande, att använda alkohol, droger, mat etc. för att fly sin tillvaro när liet jäklas med en.
Men jag blir så trött (läs arg) när jag hör om det bemötande som din dotter får. Har de inte fattat att hon lider av en sjukdom? Att det är en del i hennes sjukdom att inte fixa alla regler som ställs upp? Har ett antal års erfarenhet av kommunernas äldrevård. Bl a fick jag den tveksamma förmånen att vara med om ÄDEL- reformen -92. Problemet då, var att socialtjänsten bara ville se det friska hos de gamla. De var förvisso gamla men även multisjuka, det var därför de låg på den gamla långvården. Som sjuksköterska blev jag ofta anklagad för att bara se det sjuka hos de gamla. Fast det var ju det som de var. Också. Det är ju ingen motsägelse till att man tar tillvara och bevarar det friska hos individen. Verkar inte som någon läxa gjordes inför psyk-ädel, att man fortsätter detta oprofessionella lallande. Med liv som insats, dessutom
Och, Mummel, du ska vara Mamma. Inte terapeut, inte läkare, inte socialpedagog! Ingen skulle kräva av dig att ta hand om ett svårt cancersjukt barn. Och jag förstår dina känslor, att du får dåligt samvete. Men det är LSS- folket som skulle skääma ögonen ur sig. Tycker det här visar på en otrolig respektlöshet mot alla inblandade.
Usch och fy, vad arg jag blir.
Hoppas att solen lyser på dig. Att du mår så bra som det bara går under helgen, KRAM! Förlåt, det här blev långt.
Skicka en kommentar