Samtal från IVA, som pratat med psykjouren i stora staden.
"Han säger att han känner din dotter, och att hon ska skrivas ut?" säger den stackars sköterskan med mycket hörbart frågetecken.
Jag suckar och sväljer gråten, som vanligt, för vad fan kan man annars göra? Döda en läkare hjälper ju ingen, och särskilt inte som jag vet hur det ser ut med bemanningen på psykklinikerna, det skulle bara drabba andra i samma situation...
Men jag blir rent förtvivlad. Sköterskan säger att hon får stanna kvar hos dem och äta lunch innan hon skrivs ut, skrivs hem till sin lägenhet där hon inte orkar vara eftersom hon inte orkar vara ensam.
Vill hon komma hit? Nej. Vill hon att pojkvännen ska komma dit? Nej.
Just nu vill hon: i första hand tillbaka till behandlingshemmet, som hon velat sen hon skrevs ut därifrån, i andra hand till ett gruppboende, en idé som planterats av soc och som är så inihelvete fel ur flera aspekter.
Framförallt för att hon därigenom tillåts dra sej än mer undan från den här jävligt jobbiga verkligheten som vi alla måste fejsa vid ett eller annat läge i livet, om vi vill ha nåt liv. Också därför att det ger myndigheterna ett än fastare grepp om henne, hur ska hon nånsin kunna etablera sej som självständig människa???
Nu vill jag bara gråta, men det är många timmar tills jag kan unna mej den saken. Först ska jag vara lillebrorsmamma. Inte sammanbruten psykpatientsmamma. Man får se till att tajma sina sammanbrott, annars går allting åt helvete. På nåt vis måste jag lyckas hålla isär allt, inte låta mitt livs olika delar geggas samman, då vinner hopplösheten, uppgivenheten, sorgsenheten, desperationen, ilskan....
Jag måste lyckas hitta de glada, sköna, vackra, underbara delarna och hålla dem separata, för den lilles skull.
Och min, förmodar jag. Jag står just nu upp tack vare morgongoset då den lille agent 007 vaknade vid halv tio-draget efter en låååååång natts sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar