Ännu ett nattligt telefonsamtal, ännu en gång från akuten. Ingen fara, direkt, därför att jag sett till att hon inte får ha medicin hemma, inte många piller att ta.
Jag vet inte vad jag gör nu. Jag vet bara att det enda jag kunde svara på sköterskans "ska du komma hit?" var att sjuåringen sover, men om hon vill att jag ska dit så löser jag det.
På något jävla vis löser man det ju.
Nåja. Det ringde inte igen. Uppenbarligen sa hon aldrig att hon ville att jag skulle komma, vilket var bra eftersom jag faktiskt inte riktigt vet vad jag hade gjort då. Mamma och pappa är i sommarstugan. Och jag tar inte med den lille till akuten mitt i natten.
Är det fel, tro? För mej är det så viktigt, så viktigt att se till att han har sin syster kvar så länge som möjligt, att han inte ser det sjuka förrän det är absolut nödvändigt. Han har varit med då hon låg inlagd på barnpsyk, men där var det åtminstone trevligt, det fanns möjlighet att låtsas nån form av normalitet. Ibland blir folk sjuka, då är de på sjukhus, sån typ av normalitet... Han var med till behandlingshemmet, och det var bara roligt för honom.
Men aldrig aldrig på akuten Och aldrig aldrig på sluten vuxenpsykavdelning, det klarar jag bara inte, det skulle på nåt vis bli för.... Ja, för mycket. Man utsätter inte små barn för såna trauman, icke i livet.
Inte för att hon är galen på riktigt då hon är inlagd utan för att det finns så otroligt många olika diagnoser på dem som är inlagda, och att många är så inne i sina psykoser, i sin rädsla, att det blir otäckt även för mej.
Igen: jag vet inte vad som händer. Jag vet inte vad som händer, och jag vet inte vad jag ska göra. Det enda jag kan göra nu är förstås att vänta på besked (och där är det lätt: endera läggs hon in eller så får hon åka hem direkt) och försöka låta bli att tänka annat än att det var tur att hon larmade den här gången också. Allt annat är oviktigt.
Rädslan finns förstås där. Om hennes ångest tar över såpass att hon tar till rakblad eller kniv eller rep istället för att samla piller, vad händer då? Ett par minuters överslag, mer behövs inte.
Nu ska jag leva mej igenom en söndag av egen ångest, av försök att låta bli att oroa lillebror. Helst inte låta honom veta nånting alls, faktiskt.
Det slår ut allting, sånt här. Mycket planer hade jag. Inga kvar. Bara ledsamheten kvar, sorgen över hur mitt barns liv rinner iväg i en flod av abnormalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar