Nu är det slut på mina skräcktimmar.
Jag ringde polisen, som tog sej in i hennes lägenhet.
Hon sov, fortfarande, efter nattens tablettöverdos.
Hon stannade inte på akutpsyk, eftersom hon ändå inte får nån hjälp, säger hon, och har legat hemma och sovit, hela dagen.
Hon säger att hon inte vill ha mer jävla medicin.
Hon säger att hon inte orkar tro på att nånting kommer att förändras, nånsin.
Hon säger att hon inte orkar nånting alls, egentligen.
Jag trodde att hon var död. Den känslan vill jag inte uppleva igen, nånsin.
Imorgon blir det ännu en dag i ovisshet. Ännu en dag med otaliga telefonsamtal. Ännu en dag med förtvivlan över att jag inte kan ändra på nånting, inte kan hjälpa henne, inte får stötta henne.
SOS Alarm vägrade tala om huruvida nån ambulans hade kört henne, definitivt inte vart, eftersom de har sekretess.
Innebär det att jag inte kommer att få besked den dag, eller natt, mitt barn dör? För eftersom det jävla SOS Alarm inte har tillgång till hennes journaler kan de inte se att det inte råder nån jävla sekretess gentemot mej!!!
Det känns som om allting är förstört, som om jag aldrig får frid i min själ igen, nånsin.
8 kommentarer:
Å Mummel, jag vet hur det känns... den där kylan invärtes, paniken och frustrationen...
Hoppas det blir klart med behandlingshem snart - och att det blir ett bra behandlingshem som passar din dotter!
Det är nu du får ta en minut i taget, eller mindre delar.
Kram till dig och lite extra styrka att klara även det här.
Åh söta vännen, det är så fruktansvärt. Har inte sett dessa inlägg förrän nu. När man tror att det värsta... Barnen bor ju i det stället i vårt hjärta som är mest oskyddat, det blir så. Och inget kan jag göra för att hjälpa. Bara hålla om på avstånd och hoppas att någon nära dig kan hålla upp dig. Säga att du ska orka, det kommer att bli bättre igen, det måste finnas lösningar och om någon kan kämpa så är det du! Ett bra behandlingshem, det finns ett någonstans. Orka nu min vän! Orka! Det blir bra för dig. Och du, så dum är du inte så att du tänker att det är ditt fel! Det är det inte och det vet du om någon vet det! KRAMAR, tänker verkligen på dig och er nu.
Det är fördjävligt att sekretessen kan ställa till det så!
Självklart fyller den sin funktion, i många fall, men när det handlar om någon som är självmordsbenägen, borde den fan upphöra!
Ursäkta svordomarna, men jag blir arg!
Som förälder, ska du, tillsammans med en sodialsekreterare kunna sätta tvångsvårdspapper på henne. Det kanske du redan har försökt?
Om inte, ring socialens familj- och individsavd. och be att få en tid!
Kramar & lycka till!
Hej! Hittade nyss hit via regnnatt och fastnade direkt.
Din dotter, kunde varit jag, för några år sedan. Och jag vet ju hur min mamma mått igenom allt det där som hände, genom det värsta kaoset. Men hon fanns där alltid, jag visste att hon bara var ett samtal bort. Det, som kan verka så litet, är så väldigt betydelsefullt.
Du gör vad du kan och du gör det BRA! Och det är inte ditt fel! Hon är ju sjuk! Jag hoppas verkligen att hon kan få rätt hjälp.
Glöm inte att ditt stöd är ovärderligt, även om hon stundvis kan verka otacksam (?).
*styrkekram*
Goa fina söta vackra nykära mummelvän...
Jag kan inte företsälla mig det helvete ni lever i.
Jag kan bara från en mamma till en annan skicka värme, omtanke, kramar, styrka, mod och massor av skyddsänglar runt dig och din fina underbara, men ack så sjuka dotter..
Mummel.. Det finns alltid en säng, ett glas vin och ett öra här i STHLMs södra förorter till dig.
*kramar om*
Mallaönskarjagkundegöranågotbralla
Tungt att läsa och knappt att jag kan ta in. Vet definitivt inte vad jag ska skriva. Cyberkram i all sin futtiget.
Socialen...
Jag har haft kontakt (och bråkat med...) IFO i sex, sju år, har bönat och bett om att de ska sätta intyg på henne - men det "finns inte skälig grund".
Jag läste högt för dem ur sociallagen, om fara för andra eller f ö r s e j s j ä l v, men inte fan...
Det är inte klokt. Inte alls klokt. Jag har gråtit ögonen ur mej, och fortsatt att försöka övertala min dotter att gå med på frivillig vård.
Just nu är hon helt "avskriven" hos soc, eftersom hon "skulle vara på behandlingshem".
Nu är hon inte det - men måste alltså ansöka om hjälp för att få det. Och det klarar hon alltså inte.
Ond cirkel är bara förnamnet...
Än så länge hittar jag kraft nånstans ifrån, som till exempel hos er, underbara cybervänner. Vad skulle jag göra utan er? Utan era kunniga, varmhjärtade och kloka kommentarer?
Kramar och tack till er alla. A
Hoppas din helg blir ok... Tänker mycket på dig/er. Kramar
Skicka en kommentar