Helvetesdag igår, inget funkar, ingetgår som et ska, och dottern är trött, rädd och uppgiven. Jag ringer. Och ringer. Och försöker få besked om det ena och det andra och lyssnar på hur svårt det är eftersom dottern missar bokade tider, inte gör det hon måste - men ska jag inte veta det?!?
För henne är det fruktansvärt att lyfta luren och prata med nån hon inte känner. Sen orkar hon inte gå ut, får ångest och missar den där tiden, och så är det igång - hon vågar inte ringa igen eftersom anser att hon misslyckats ännu en gång. Om och om igen.
Endera blir hon självdestruktiv och passiv. Eller så blir hon aggressiv och omvandlar verkligheten så att det är nån annans fel. Hon kan inte fatta beslut. Hon kan inte ta ansvar. Det är precis de bitarna hon behöver hjälp att jobba med, som hon behöver intensivterapi i slutenvård för att ens börja kunna hantera. Skolboksexempel. Så varför är det så svårt för vård- och omsorgspersonal att förstå?
Jag kan inte boka hennes tider på soc, det måste hon själv, personligen, göra. Idag har jag tillbringat en timme med att ringa och väcka, ringa igen och tjata - och så är den person hon måste prata med inte där idag, trots uppgift om motsatsen igår.
Så är vi tillbaka där vi började: trots att hon gör det hon ska går det åt pipan. Igen och igen. Hon får ännu en gång sin negativa bekräftelse.
Fan. Fan. Fan.
Nu är hon förbannad, på mej. På nåt vis blir det (förstås) mitt fel att det blir fel. För jag tjatar ju! Och så blir jag ledsen. Vill gråta lite, men kan inte riktigt eftersom ledsamheten inte når på djupet som den gjorde förr.
Kanske för att jag inte helt fokuserar på henne. Kanske för att jag har så mycket glädje i mitt liv. Och jag får skuldkänslor, som vanligt. Men det måste väl vara bättre att jag är glad och orkar än att jag bor i mitt svarta lilla hål och bara gråter?
Så måste det vara. Så får det lov att vara. Känslorna för barnen är om något starkare nu, det blir spin-off-effekt och jag förundras.
Får ta samma sväng imorgon, bli skälld på och ruten åt och upplyst om att jag är en jobbig jävel, för det finns ingen annan som gör det.
2 kommentarer:
Mm, som ett ekorrhjul hon inte kommer ur. För j..ligt, detta med var/när man sätter in hjälp. (Eller oftast inte sätter in, kanske.) Lycka till! Att hon skäller och gormar på dig... det är nog ändå nästan sund kärlek, mor/dotter kärlek. Kämpa på, tänk framåt mot en dag när hon kanske kan stå där vid din sida och bära något av ditt, tack vare din jobbiga envishet. Kram idag!
Ekorrhjulet springer vi båda i, och har gjort så länge att jag är alldeles utmattad.
Säger samma saker. Gör samma saker. Hör samma saker. År efter år efter år...
Och inser att detta sjuka helt har normaliserats för mej, det är inte riktigt klokt.
Tur att jag har mitt lilla andningshål här, med så fina vänner som du och alla andra som låter mej veta att jag lever via kommentatorsfältet...
Skicka en kommentar