Mummel om påverkan och "rätt"

Mycket surrar visst runt i skallen idag, och måste man skriva så måste man.

Pratade med min mor, och av nån underlig anledning grät jag, mycket och ofta, under samtalets gång. På nåt underligt vis framkallade samtalet med henne tankar och bekymmer som jag för det mesta lyckas tränga undan, ren överlevnadsinstinkt, antar jag.

Bland annat rör det mitt lilla ljus, mitt sistfödda barn, den lille gossen som har, och alltid har haft, så stor del i att jag faktiskt fortfarande är mer eller mindre vid mina sinnens fulla bruk...
Oron gnager och gnager, små ångestmaskar krälar omkring hela tiden, oftast under ytan men ibland kommer de upp och jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mej.
Han har rätt till sin far, han har rätt att älska sin far så som alla barn älskar sina föräldrar - men han har det inte bra där. Varannan vecka är jag tvingad att lämna över mitt barn till en människa som inte ser annat än sej själv och sina egna behov, aldrig har sett annat heller.
Lillsonen berättar småbitar, han är ursinnigt lojal precis som andra barn, men det han då och då låter undslippa sej gör mej förtvivlad:

• hans rum är inte i ordning, snart fyra år efter att jag flyttade, och därför sover han i pappas rum "...på din sida av sängen, mamma", säger han.
• han vågar inte vara ensam på övervåningen, och därför står bland annat mitt fina, fina piano som jag lämnade just för hans skull oanvänt "...för pappa vill inte vara däruppe så mycket", säger han.
  
• på helgerna får han ta hand om sej själv hela förmiddagarna, eftersom "...pappa vill ha sovmorgon för han är trött och jag kan göra frukost själv, säger han".
• i läxboken där vi som föräldrar varje vecka ska skriva nånting står bara mitt namn. Varannan vecka är tom på föräldrakommentarer. Sedan höstterminen började har barnets far inte en enda gång skrivit nånting, "...för jag kommer inte ihåg att påminna honom, mamma", ", säger han.
  
• i princip varje helg sover han hos kusinen, fem år äldre, ser på skräckfilmer "...fast jag försöker att inte titta för jag blir rädd", säger han.
• två, tre kvällar i veckan får han hänga med på pappas aktiviteter, vilket innebär att han inte kommer i säng förrän efter 22.00 "...men jag tycker att det är kul, och pappa vill ju så gärna", säger han.
  

Och så vidare. Jag har pratat med min medförälder, oj, så jag har pratat med honom, men det gör ingen skillnad, ingen skillnad alls, eftersom han inte hör ett enda ord av vad jag säger. Lillpojkens lärare har ringt - till mej, förstås! - och pratat om trötthet, om läxor som inte alls är med tillbaka efter ordning, och reagerat när jag sagt att jag gärna vill att hon tar det direkt med berörd förälder eftersom jag inte verkar nå fram.
"Som jag uppfattat det är ni överens om hur det ska vara", sa hon, och visst förstår jag att hon uppfattar det så, fanskapet sitter och nickar och är så duktig så på utvecklingssamtal, men allt som sägs är teori, inte praktik.

Ont i magen får jag, och det allra, allra värsta är att jag vet att det enda jag kan göra är att försöka balansera, försöka påverka så mycket det nånsin går de veckor han är här, för annars bryter helvetet löst.

Det är nämligen så att barnets far ser allt som nån slags tävling. Inte i vem som kan vara den förälder barnet behöver, den bästa föräldern, utan i att ha rätt.
Det där med "rätt" i sammanhanget är riktigt otäckt. Det finns nämligen bara ett enda rätt sätt att göra saker i världen, och det är hans sätt...
Det är alltså så att han anser sej ha facit. Att han vet hur saker ska göras, hur allting är, helt enkelt - det finns vare sej alternativ eller flera vägar att nå samma mål... Att slåss mot det är omöjligt. Om han anser sej förfördelad slutar han helt enkelt att tala med en. Slår tvärstopp. Vilket givetvis inte får hända, inte när man har ett barn tillsammans.

Men hur länge? Tio år till? Tio år av delade semestrar eftersom barnets far givetvis inte kan splitta sin, nejnejnej, han ska ha sina fem sammanhängande veckor. Tio år till av det passiv-aggressiva helvete jag trodde jag flyttade ifrån... Det är högrisk på det, fy fan.

Min store son säger: "Vi måste göra allt för att lillebror inte ska bli som NN, mamma, jag ska försöka vara en positiv manlig förebild, han får inte bli sådär", och kniven i hjärtat vrids om igen. Vad har jag gjort?!? Hur ska jag, utan att prata skit om lillpojkens far som han han har rätt att älska tills han själv är stor nog att upptäcka att pappa inte är gud, inte ofelbar, och definitivt inte har rätt, kunna ta mej igenom alla år som ligger framför oss?

Och hur länge orkar jag streta emot i det tysta? Där är nog knäckfrågan, tror jag. En dag brister det nog, och då vet jag inte vad som händer. Det jag vet är att om det blir mycket mer, om jag upptäcker att idioten på något vis riskerar att skada mitt lilla ljus, fysiskt eller psykiskt, då finns inga gränser för vad jag kan göra.
Inga gränser alls.

Men: hur det än är och hur det än blir finns ett alldeles oskyldigt offer. Hur jag än gör drabbas den lilla människa jag vill skydda.