Flera dagars lugn nu, och det känns konstigt hotfullt.
Jag känner mej distanserad från allt utom den fortsatt vildsinta förälskelsen, glädjen i mina barn och rädslan, den ständiga rädslan.
Många tider att passa, mycket sjukhus är det, för min egen del och för dotterns. Också där är det stiltje, bara väntan och vacuum, inga besked om nånting alls - och de vanliga varför-i-helvete-kan-inte-myndigheter-fungera-tankarna...
Inte ens olika kliniker inom samma sjukhus kommunicerar, vilket ger upphov till ångestattacker och tårar, från dotterns sida.
Jag förstår henne, hon försöker och försöker att göra rätt, men det leder ingenstans, och allt ser hon som svek, personligt... Jag vet ju allt detta, jag vet ju att det faktiskt är en del av hennes sjukdom, varför gör inte vården det???
I min enfald tror jag att de ska ha åtminstone samma kunskapsnivå som jag har, men ibland undrar jag om ens psykiatripersonalen vet vad de håller på med.
Nej, det var orättvist.
Hon har en fantastisk läkare i öppenvården, en fantastisk sköterska som sliter häcken av sej med att försöka koordinera allt - och annars vore hon nog död. Hon har inte mycket tillit till vuxenvärlden, men allt hopp har hon faktiskt inte tappat.
Inte jag heller, inser jag. De dagar jag inbillar mej det är de svåraste, för hopplöshet är granne med döden. Hopplöshet är det mest dränerande i livet. Och hopplöshet har vi känt en del, både jag och hon.
Men ändå. Ändå lyfter vi om och om igen näsan ur kvicksanden och tror på räddning.
Just nu tror jag mer än jag gjort på många år, det är underligt hur stark kärlek är. Kärlek måste vara hopplöshetens motpol, kan det vara så?
Den styrka jag har nu är oändlig, och jag vägrar att känna skuld för att jag börjat leva igen. De gånger skuldjävulen vågar sej på att sticka upp, säga "hur vågar du vara människa, hur vågar du bara vara lycklig när ditt barn lider" slår jag tillbaka.
För var vore hon om jag gick under?
3 kommentarer:
Psykvården - eller vården överhuvudtaget - är inte riktigt som man önskar.
Men tillsammans kommer ni fixa detta!
Du är en helt otrolig mamma, måste jag få lov att säga. Hon kan skatta sig lycklig som har någon som dig i sitt liv!
:)
Du kan aldrig förstå hur mycket dina ord betyder - men ta emot mitt alldeles väldigt jättestora och totalt från hjärtat komna tack!
Det betyder hela världen. Och mer. För hur i helvete ska en ensam liten okunnig morsa vara kapabel att slåss mot alla drakar och demoner, inklusive dotterns egna?
Men det går. Det har du visat. Svårt, ibland överjävligt, ofta nästan övermäktigt - men det går.
Så tack, igen.
Jag kommer att "besöka" dej ofta...
Jag är jätteglad att jag hittade hit! Det är intressant att få en annan synvinkel på problemen - jag har varit dottern och du mamman - så nu får man möjlighet att se trubblet ur en annan synvinkel! Gott utbyte på något sätt!
Jag förstår att det inte är lätt. Jag har en tonårsdotter nu och jag är livrädd att hon ska bli som jag! Hur ska JAG kunna fixa något sånt?
Du gör ett kanonjobb! Hur många mammor hade orkat? Jag har en mamma, som är som du... alltid ställer upp. Utan henne hade jag inte varit i livet.
Du betyder mer för din dotter än vad du tror!
KRAAAAAM!
Skicka en kommentar