Jag läser en ledare, publicerad av min facktidning, och kan inte låta bli att frångå det personliga och bli lite orolig samhällsmedborgare...
Otäcka saker händer varenda dag, överallt, och folk reagerar sällan. Att folk reagerar är bra, tro inte att jag tycker annat, men vad som oroar mej mest av allt är den totala brist på källkritik och den ännu mer totala brist på mänsklighet som visas på nätet, om och om igen, i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Vi tar oss rätten att ha fruktansvärda åsikter i skydd av den "anonymitet" nätet tycks ge. Hatarna ploppar upp överallt, och spyr galla och ännu värre saker över människor de aldrig sett. Troll förökas, anser sej ha rätten att beordra avrättning, lemlästning, offentliga spöstraff och allt vad ni vill, men står inte för det de tycker med eget namn.
Vi är givetvis aldrig anonyma, inte ens på nätet. Det går, förstås, alltid att hitta namnet bakom signaturen om man så vill. Men ändå: varför hatar man så brinnande???
Det som hände i den lilla byn händer varje dag, överallt. Folk "vet" vad som "egentligen" har skett, och "inte kan väl h*n ha gjort det, h*n som är så snäll/prydlig/kommer från så fin familj etc osv".
Men mobbmentaliteten... Det är som lynchningarna i USA. Så otäckt.
En av de saker jag försökt pränta in i mina barn är att man aldrig aldrig aldrig ska ta det som står i tidningar eller sägs i radio och tv för sant. Alla "nyheter" har gått igenom en kedja av människor innan de presenteras, och även om det på ytan tycks objektivt är det aldrig det. Det finns en nyhetschef som väljer vad som ska med, och en reporter som väljer vilka delar av "nyheten" som är värda att offentliggöras. Vi som arbetar inom mediasektorn gör förstås allt vi kan för att "objektiviteten" ska råda, men vi är alla färgade av våra personliga övertygelser och livsprinciper. Så ifrågasätt, ta reda på bakgrunder, kräv argument! (Detta har de fått lida för, barnen, särskilt i skolan där många många lärare inte alls uppskattar kritisk granskning, inte alls vill diskutera utan föredrar de tysta barnens okritiska accepterande...)
Om Uppdrag granskning inte lyft händelsen i Bjästa, hade den funnits då? Hade den stackars tösen fått sin gymnasietid betald av kommunen? Hade prästen varit ledsen för sitt agerande, rektorn ångrat sej?
Det media inte får reda på och väljer att publicera finns alltså inte?
Fy fan. Näthatarna frodas, barn och unga (och vuxna medelålders gamla också!) tror att det som står skrivet är sant, oavsett vilket forum man läser det på.
Internet är underbart, jag älskar det och använder det varenda dag, till nytta och nöje. Men jag tror inte på det som står skrivet, eftersom jag vet att bakom allt står en människa med åsikter, övertygelser och, ja kanske framförallt, mål. Alla vill vi promota våra egna käpphästar i någon form.
Som den här bloggen, till exempel. Här har jag utrymme för mina privata åsikter, tankar, övertygelser, funderingar.
Men sann - är den det? Min sanning, javisst. Men inte fan anser jag att jag står för allas sanning!
Lär era barn källkritik, för höge farao. Skydda dem från floden av åsikter, låt dem inte tro att det är detsamma som "sanning"!!! Ifrågasätt, ta reda på, och bilda er sen er egen uppfattning. Som är lika med er egen "sanning". Det är allas vår rätt. Och det är ingens rätt att mobba, vare sej irl eller på nätet. Oavsett goda intentioner...
2 kommentarer:
Håller fullständigt med dig!
Jag brukar inleda med att säga: Om det nu skulle vara sant, det som står i tidningen idag, så...
VARJE gång något exponeras i media där jag VET vad som ligger bakom är ungefär hälften fel i något avseende, så då räknar jag kallt med att resten också är det.
Uppdrag Granskning är i sig ett program som jag tar med en STOR nypa salt. Men jag uppskattar att det sätter fokus på saker, det är bra.
Bjästa-historien är ju för gräslig och visar hur lätt det uppkommer masshysteri. Steget är inte långt till 30-talets Tyskland, samma mekanismer!
Tack för länken till Journalisten!
Det är för sorgligt ibland, och därtill innebär det förstås att vi som försöker vara seriösa, försöker låta bli spekulationer och skit, får klä skott för vad andra "journalister" gör...
Jag ser ofta hur det är de unga, nya som står med bildbyline i kvällstidningar, och vet förstås varför: de vill jobba. De vill jobba till varje pris, och därtill får de en kick (eller många...) av att se sitt namn och sin bild i de rikstäckande tidningarna.
Och: de har ännu inte skaffat integritet nog att säga nej.
Jag säger nej till en del. Jag säger nej, enligt den rätt jag som journalist (och människa!) har att inte tvingas göra något som står helt i strid med mina egna övertygelser, sånt som får mej att må dåligt.
En gång vägrade jag att intervjua en man, i ett helt oskyldigt sammanhang - jag vet att han är dömd för innehav av barnporr och därför vet jag också att jag inte vill eller kan skriva om honom, oavsett sammanhang...
De skickade en vikarie. Förstås...
Och jag fortsätter att skrika "källkritik" så fort jag kan, att uppmana människor att inte gå på vad som står på Wikipedia (även om man givetis hittar en hel del användbart där) eller på vad kvällstidningarna skriver - att framkalla en masspsykos är inte alls svårt. Som i 30-talets Tyskland,som sagt. Välj vilken information som ska spridas. Ös ut den, om och om igen. Lägg till lite terror, en massa skräck,och du kan få många, många att tro, tycka och göra i princip vad som helst. Scary...
Skicka en kommentar