Mummel om tid

Just nu är tiden ur led...

Jag inser att tre månader bara försvunnit, de har försvunnit i ett rus av passion (och kärlek...?), och det gör mej förvirrad. Hur kan det bara bli på det viset? Hur kan tiden förändras så totalt, på en sekund förändrades den sirapssega kampen att ta sej igenom timmar, dagar, veckor.

Det känns bra, tror jag, jo, det känns helt underbart, men konstigt, som sagt. För egentligen är ju allt fortfarande otroligt kämpigt, ingenting är förändrat (förutom att det finns hopp), jag har fortfarande lika ont, dottern är fortfarande mer labil än nånsin, ekonomin har gått åt helvete i och med sjukskrivningen - och ändå känns det så lätt, och timmarna, dagarna, veckorna glider förbi.

Det är lite, lite otäckt också, för allt går så förunderligt bra, allt går så lätt, och min egen ångest har packat och stuckit. Inga fler sömnlösa nätter, inga fler timmar vid köksbordet med den där elaka ormen som biter i inälvorna, tankarna som rör blod och död och elände håller sej borta, för det mesta.
Styrkan jag känner är så främmande, jag känner inte igen mej själv, men ser förstås att det är en bra förändring, det är bra att jag känner mej stark, att jag inte vaknar och gråter natt efter natt. Men främmande, som sagt.

Och nu? Hur går man vidare? Är det som han säger, min käraste, är det så att vi nu inte ska tveka, att livet är kort och vi ska ta vara på varje sekund, inte tänka på alla "tänk om" och "vad ska folk säga" som kommer?

Han vill att vi ska ha allt, och att vi ska ha det nu. Ett hus, tillsammans. Ringar - jo, till och med det, "vad tycker du om för sorts ring" frågar han och jag känner att jag stelnar, fryser i ögonblicket, blir alldeles stilla och rädd. Men sen - ja, tänker jag, varför inte, varför inte allt?

Den sansade medelålders kvinnan säger att det är vansinne, så kan man inte göra, man måste lida sej igenom dagar och nätter då vardag och liv ställer sej i vägen och man inte kan träffas, inte kan röra varandra, man kan inte bara kasta sej in i samboskap eller äktenskap hursomhelst utan att tveka...
Men jag är nog ingen sansad medelålders kvinna just nu. Jag är ung, kär, galen - och vill ha allt, precis allt, med honom.

Så vi ska titta på hus. Bara på kul, säger vi, vi övar oss, säger vi, men det är nog inte riktigt sant. För han bjuder in till mer, han berättar att han nog kan sälja sitt hus ganska lätt, att han vill, vill nu, vill allt, med mej.

Rent praktiskt: jag har ändå tänkt flytta, trapporna är för mycket, och jag har letat lägenhet i över ett år utan att hitta nån som passat, ett faktum som nu känns bra, eftersom jag verkligen, verkligen hatar att flytta. Om vi hittar och köper ett hus blir det otroligt mycket lättare ekonomiskt för mej, och praktiskt också, förstås, inga trappor att släpa matkassar och tvätt och allting annat uppför, och en karl som inte är rädd för att hugga i, som skött sej själv och sitt hus i många år.

Är det för vansinnigt? Ska man tänka på vad folk säger, ska man bry sej om att alla kommer att idiotförklara mej/oss, ska man tänka att det ju inte alls är säkert att det här fantastiska blir kvar, att allt kan gå åt pipan, att vi kanske inte klarar vardag, att det blir för mycket för honom med hela mitt kaos trots att han nu säger att det går bra, att han vill finnas för mej, vid min sida, hjälpa med det han kan...?

Ingen kan förstå hur det faktiskt är att leva med andras barn, och särskilt inte då ett av barnen har komplicerade psykiatriska problem. Ingen kan förstå hur otroligt slitsamt det är att vara mamma till någon med emotionell instabil personlighetsstörning. Ingen kan förstå att jag aldrig kommer att ha ett val där, det där valet som resten av världen faktiskt har, jag kommer alltid, vad som än händer, att finnas för min dotter...

En dag i taget, tänker jag, men kommer på mej själv med att drömma, vackra, mjuka dagdrömmar om ett liv där han finns varje dag, där vi är ett "vi" på riktigt...