Mummel om konstigheter

Har skrivit flera inlägg som jag trodde jag publicerade - men inga kommer ut?!?
Nåja. Förmodligen är det jag som gör nåt, vad det nu kan vara, som gör att det blir fel. Men hur svårt är det att klicka på "Publicera inlägg"-knappen?

Kaos. Dottern mår sämre än nånsin, isolerar sej, klarar inte ekonomin, klarar inte att vänta, klarar inte tanken på att väntan snart är över.
Storsonen ringer mitt i natten och har brutit handen, snubblade bara och landade på handen, tydligen (mitt i studentfest, givetvis, så han var glad ändå, kan man säga) och var tvungen att ringa mamma. Gör mej glad - när jag kommit över att han väckt mej, då.

Lillkillen är underbar, även om de där första dygnen vid hembyte knäcker mej, allt tjafs och bråk som blir, varenda gång. Byta hem, byta regler, komma in i rutiner med mat på bestämda tider och läggning i tid på kvällen. Och respekt för varann, framförallt det. Attityden han tar med sej från pappa är riktigt oroande, och inte något som accepteras hemma hos mamma... Stackars lillen, det måste vara otroligt förvirrande med föräldrar som är så fundamentalt olika!'

Kärleken växer och frodas, även om jag nog är lite störd av att jag saknar så otroligt mycket när jag inte kan vara med honom. Jag villhöver honom alldeles väldigt - och det är, mestadels, alldeles underbart! Det enda negativa är jag. Min jävla attityd, kanske. Den där som gör att jag har så svårt att ta emot.
Jag övar. Praktiskt kognitiv beteendeterapi med hjälp av levande verktyg... Kan bara sluta bra, eller hur?

Nu ska jag vara ledig, ledig tillsammans med två av mina grabbar, och det är ren lycka. Rikast i världen. Trots allt.