Mummel om hemma

När jag vaknar och har fått i mej lite kaffe och läst morgontidningarna (har tre, är det inte helt onormalt nuförtiden?) loggar jag in på facebook och ser att jag har ett meddelande.
Det är från älsklingen, och han skriver: "Jag älskar att vara hemma med dej."

Jag och lilleman hade somnat innan han kom från jobbet igår, så vi sågs inte, och han hade tydligen haft en lugn stund med datorn. Och jag har inga problem att förstå vad han menar: jag älskar att vara hemma med honom också!

Vårt hemma. Vårt hemma, som tar form mer och mer för varje dag. Vi grejar och plockar och försöker hitta platser för alla prylar och möbler, och än så länge har vi inte lyckats bli oense om något alls.

När jag varit borta och öppnar vår dörr blir jag glad. Jag känner mej omsvept av värme och kärlek och det spelar ingen roll om huset är alldeles tomt, det är ändå fyllt av kärlek och värme och lycka.

Jo, lyckan finns där. Vi diskuterar det ibland, det här med att vi faktiskt känner oss alldeles nyförälskade fortfarande och att alla dessa vetenskapsmän som konstaterat att människor inte kan vara lyckliga mer än tre månader har fel. Fel fel fel. Alternativet är förstås att vi fastnat i första kvartalet...

Min store son sa häromdagen att 2010 är ett år vi aldrig glömmer, ett fantastiskt år, ett år som är alldeles otroligt om man tänker efter, och han har rätt. Från och med nyårsaftonsnatten har allt vänt, och han tittar på mej med ögon som lyser av värme och kärlek och ger mej en känsla av att han unnar mej allt gott i världen - förstås gör han det, men jag har nog inte insett hur mycket förrän nu, när han säger det.

Det är en sällsam känsla, en känsla av att det här huset, detta hemma, har blivit nån sorts nav. Ett nav som håller stadga och ger oss alla en trygg och lugn bas, ett hem som gör oss starka nog att klara av det mesta.

Lilleman har det lite svårt nu, efter besök hos biologiske fadern har han haft ett antal sammanbrott, och det märks att hans lilla huvud spinner, han har svårt att få ihop alla olikheterna. På kvällen är det som om han letar fel, han söker anledningar att få gråta lite, och jag försöker förklara och hålla om, låta honom vara ledsen men sen hitta alla de bra saker han har och får, och han kan se dom också, även om han slits i sina lojaliteter.

När jag släppte av honom hos pappan blev också jag gråtfärdig. Det ser obebott ut, obebott och igenväxt, mitt pysslingkörsbärsträd är dött, kvävt av ogräs och oregano som fått breda ut sej, och jag tänker att snart kommer nån granne att anmäla honom till kommunen, snart kommer råttor och ormar och fästingar att attackera min lille son om han försöker att leka i det vadhöga gräset, och vad kan jag göra för att skydda min lille plutt???

Men här ska han få vara glad, här kan han leka i trädgården, här slipper han skämmas om han tar med kompisar från skolan - här ska vi ha ett hem, med vuxna som ser honom, låter honom vara barn med just så mycket ansvar ett barn i hans ålder klarar.

Här ska vi fortsätta att omge oss med kärlek och värme och lycka.

Nu har vi t o m bredband och digital-tv. Äntligen! Tack för det, Telia...