Det har känts svårt att skriva ett par dagar, kanske är besvikelsen över hur vårt samhälle utvecklas en för tung våt filt för att jag bara ska orka skaka den av mej - känner jag igen mina medmänniskor? Vet jag vilka som anser att jag är en parasit som inte gör rätt för mej, att min dotter är det?
Så känns det. Jo, jag vet nog att det förmodligen är en mindre del av Sveriges invånare som ser saken så, men det räcker. Oj, vad det räcker...
Min dotter är andra generationens invandrare i statistiken. Min älskade är invandrare, även om han var under året då han flyttade hit. I och för sej är de inte svarta i håret och bruna i skinnet, det kanske gör skillnad?
Det blir möte på jobbet, med höga chefer närvarande, och det är nog bra. Kanske. Inte för att jag tror att något händer, det blir väl till att göra en anmälan till sist i alla fall, för det finns regler och lagar att hålla sej till - även om de är lätta att kringå.
Vi ska göra det bästa vi kan med de resurser företagsledningen anser räcka, det är svaret vi får. Jag tänker på alla dem jag träffat under mitt arbete med äldrevården, och känner igen det: det är inte verkliga förhållanden som styr, det är teorier och chefers uppfattningar, och det gör mej mörkrädd.
Som den nya tolkningen av lagen som styr personlig assistans. Eftersom det är så att myndigheter vill undvika kostnader till varje pris försöker de lägga över dem på andra, och i det här fallet är det allas vår försäkringskassa som vill att kommunerna ska betala.
Så människor som är svårt handikappade får uppleva hur deras assistans halveras, trots att sjukdom/handikapp inte förändras...
Hur kan man sova efter att ha beslutat att en människa som faktiskt behöver hjälp med allt kan sitta i en stol och titta på film i tre timmar, ensam? Vad händer om nåt händer?
Som sagt. Vart är vi egentligen på väg? Är det omodernt att bry sej om andra? Är solidaritet och medmänsklighet begrepp som trillat ur medvetandet hos folk, där hålet i stället fyllts med pengar pengar pengar, mej och mitt, sköt dej själv och skit i andra?
Ska inte skriva mer nu, för jag är både ledsen och rädd, och sånt kan lätt ge en massa ilska som blir fel när man skriver... Men jag vet en sak: jag skulle med glädje betala mer skatt för att de som har det sämre än jag kan få det stöd och den hjälp de behöver. För att de gamla, som slitit ett helt liv, ska få ett värdigt slut, för att till exempel Plastfarfars barnbarn ska få det stöd de behöver så att de kan få ett bra liv. För att min dotter och Puffan ska få en chans till liv. För att alla ska ha samma chans att få vård, utbildning, omsorg.
Så. Nu slutar jag.
8 kommentarer:
Ja, vart tog solidaritet vägen?
Sorgligt är det, illa var det redan och värre blir det.
Fint, väldigt fint skrivet.
Och tack. Tack! Du ger hopp om mänskligheten i ett kallt samhälle.
Väl skrivet
Tack, ni alla...
Sitter på jobbet och är lite glad, det finns unga människor som både bryr sej och vill skänka sin tid för att hjälpa andra, det värmer!
Annars måste jag nog hålla med dej, käraste lilla Puffan - det är ett jävligt kallt samhälle vi lever i. Det handlar inte om att vända andra kinden till, det handlar om att vända bort blicken och vägra se annat än sin egen lilla tunnel...
Och tyvärr... så verkar det bara bli värre och värre... Jag vet inte längre om man kan älska världen, men jag vill ändå inte ge upp hoppet. Försöker tro att alla (nästan) faktiskt gör så gott de kan, vad de tror är rätt, och inte är så jäkla onda som det känns... Men tvivlet som gnager inombords gör en misstänksam mot allt och alla.
Kram fina du!
Jag ska nog inte yttra mej i den frågan just nu - eftersom jag badar i kärlek och lycka och har folk omkring mej som är alldeles fantastiska!
För så är det ju, faktiskt. Det finns så många, många underbara människor i världen, sådana som bryr sej om inte bara sej själva, sådana som sprider fantastiska energier omkring sej.
Dem ska man vara rädda om, och jag ägnar stor del av min tid till att vara rädd om, att förundras över vilken gåva livet faktiskt är - och efter alla dessa år av slit och elände är det alldeles alldeles underbart!
Så ge inte upp. Öppna sinnena för allt det goda som balanserar skiten!
Just det där att öppna sinnena och ta till sig att mängder av människor inte har den människosyn som valet är ett utslag av, det tror jag är viktigt. Ordet solidaritet, som enligt mig, borde vara ett av de vackraste orden, det förlöjligas och ödmjukhet är inte heller något som ger så många pluspoäng. Jag är hopplöst omodern som gillar att betala min skatt, ja jag är antagligen dum i huvudet. Men det innebär å andra sidan att jag klarar av både att se mig själv i spegeln och att möta människor som inte riktigt är de övermänniskor som både Allians och SD vill att samhället ska bestå av.
Tack för en bloggpost som ger mig hopp!
Det är såna som du som är övermänniskor, kära Syster...
Och det är det sorgliga, att "folk" (vad det nu kan innebära...) anser att människovärde mäts i pengar och prylar.
Stor ny bil, stor ny tv, utlandsresor = bra människa. Så tänker bl a en av mina blodssystrar, så vi har inte så mycket kontakt. För just det där att likställa pengar med "bra människa" funkar inget vidare för mej!
Det är människor som bryr sej om människor som ger hopp. Såna som du. Tack för att du finns.
Skicka en kommentar