Mummel om hjärtesorg

Om barnen har det bra mår man bra.
Nu har barnen det inte bra, och jag har ont i hjärtat. Ont i hjärtat och ont i magen och ovanpå det en överväldigande känsla av hjälplöshet.

Dottern ringer och är förbannad, det funkar inte bra, hon säger att hon inte gör annat än klagar och klagar - men inget händer. Hennes kontaktperson, sköterskan som lyssnar och som ställer upp och som skriver in allt hon säger i datorn så att alla ska se (som att det krävs mer än ett "nu är det dags att gå upp" för att få henne att vakna, att de ska gå in, dra upp rullgardinen och dra av henne täcket om det är det som krävs) har hon förtroende för, men resten? Ingen "har tid" att läsa det som står, och det har hänt att ingen väckt henne, att hon sovit till halv två på eftermiddagen... Vad innebär det för en borderline-are? Jo, att känslan är att ingen bryr sej, att ingen vill hjälpa, att det inte är nån behandling och att hon inte kommer nånstans.
"Jag har tänkt på att packa och skriva ut mej och dra härifrån", sa hon, och jag får hjärtat i halsgropen och vet inte vad jag ska säga men säger förstås nånting i stil med att jag är stolt över henne, att jag är så stolt över att hon är kvar, att hon klagar, att hon försöker och försöker och inte ger efter för de där flyktimpulserna...

Och den lille...
Hans pappa har lagt ner allt. Säger att han varit hos doktorn, att det är för mycket på jobbet, han orkar ingenting när han är hemma - vilket inte är nåt nytt, egentligen. Sen jag flyttade har allt förfallit, trädgården är i sånt skick att jag är förvånad över att ingen granne ringt och anmält, och jag är livrädd för att det är samma läge inomhus.
Jag har haft en obehaglig känsla i magen, en obestämd oro för att min minsting inte har det bra i skolan, att det är alldeles för schizofrent för honom att byta liv varannan vecka, komma från en förälder som inte orkar nånting alls (vilket inkluderar: se till att unge kommer i säng i tid, se till att unge gör läxor, se till att unge har den tillsyn som krävs o s v) till mej som har krav och ramar och regler...

Pratade med hans fröken igår, och det finns oro där också. Lillpojken har det inte riktigt bra, det "händer en massa" omkring honom, och det är en hel del som har rätt hemska rötter.
"Han sa: när någon annan trillar och gör sej illa springer alla fram och kollar hur det gått, när jag gör det är det ingen som bryr sej", sa fröken, och det är hemskt att höra. Han själv anser att alla är hans vänner, han är otroligt lojal mot alla som han anser vara hans vänner - men de andra barnen är inte snälla mot honom.
Och det beror på föräldrar. Föräldrar som inte tycker om min lille unge, och som inte tvekar att uppmuntra sina barn att vara elaka mot honom.
Det är nästan för hemskt.

Nu ska han träffa specialpedagogen, min lille, för fröken har äntligen insett att han är lite för kvick i skallen för att vara stimulerad av "det vanliga". Efter det blir det möte med en hel massa folk, lärare och specialpedagog och fritidspersonal och rektor, och jag vet inte hur jag ska få det här till nåt positivt.
Kan jag övertyga honom om att de vuxna vill stötta och göra allt bättre? Kan jag få honom att förstå att hans kvicka skalle gör att han står ut, inte passar i formen, men att det inte behöver betyda nåt negativt, att han också har rätt att vara den han är trots att skolan gör allt för att kväva och dämpa och banka till honom så att han ska bli enligt norm?

Vill bara gråta, trots att jag ju försökt att förbereda mej själv på det här. För jag vet ju att han inte är riktigt som andra i hans egen ålder, och att det gör att de andra barnen drar sej undan...
Han vill så gärna vara som de andra, men det är tydligt att han inte är det. Risken med att uppmuntra sina barn att växa allt de kan enligt sina egna förutsättningar är förstås att de hamnar i den här situationen, men vad gör man annars?

Han läste siffror på hus och bilar när han satt i vagnen, sisådär tre år gammal. När han var fyra kunde han läsa, och då menar jag inte att han kände igen ett och annat ord, han läste. Han kan föra samtal med vem som helst, och jag kan förstå att en hel del människor inte fixar att en liten unge pratar som... Ja, han är lillgammal. Udda. Och som alla andra barn i den åldern har han inte verktygen att hantera grymheter, och grymma är de, barnen. Udda är inte bra, inte ens om det egentligen är ett väldigt positivt slags udda. Och barn som har föräldrar som dissar ett annat barn tvekar inte att ta till diverse metoder för att elaka sej.

Hans fröken berättade att han pratat med henne, bara pratat, och i förbigående haft en undring som sliter hjärtat ur bröstet på en: när nån annan trillar och slår springer kompisarna dit och kollar så att allt är bra - när han gör det kommer ingen och ingen kollar om allt är bra. När det är fotboll och nån ger nån annan en knuff tittar de andra på varann och flinar - om han knuffar skriker alla argt och springer efter en vuxen.

Jag gör det jag kan, och lite till, hoppas jag. Jag försöker få honom att förstå att det inte är rätt att skydda såna som gör fel, som är dumma, som gör taskiga grejor - men jag förstår varför. Kanske har jag gjort det själv, hållit tyst därför att jag så gärna vill bli om inte omtyckt så i alla fall accepterad i gruppen.

Det gör man när man är barn, när man är ung.
Inte nu. Inte när man är tant och fått skinn på näsan. Men glömmer gör jag inte.

Flera dagar nu har jag försökt skriva på det här, men det är svårt. Har t o m svårt att bestämma mej för om jag ska publicera det eller ej.