...?
Stannar hemma idag, riktigt dum är jag inte även om man kan undra. Ska nog t o m ringa min gulldoktor - eller snarare vårdcentralens telefonsvarare - och se till att få en tid för operationsdiskussion. Ryser när jag tänker/skriver det, var i hela friden fick jag denna operationsskräck ifrån? Vet det ju, egentligen, den späds på varje gång jag träffar min numera rullstolsburne bekant...
Men å andra sidan: om jag inte gör nåt kanske jag hamnar i stol i alla fall.
I de här stunderna, när jag nästan inte orkar med mej själv, och när det blir så svårt, så svårt att hålla ihop livet med familj och jobb, när jag tillåter smärtan att ta över inte bara min kropp utan också min hjärna och mina känslor, då undrar jag vad fan jag håller på med, egentligen...
Försöker ta hand om allt och alla, det är vad jag håller på med. När jag gick med på att bli fackombud på jobbet tänkte jag igenom det noga, såg det som ett sätt för mej att växa och utvecklas på en arbetsplats där sådant gjorts omöjligt, men nu undrar jag hur genomtänkt det egentligen var.
Mina kollegor går i pension i förtid eftersom de inte orkar med att stanna på en arbetsplats där all kreativitet, alla initiativ, kvävs, och jag kan inget annat göra än att förstå. Fick jag chansen skulle jag byta jobb på ett ögonblick, och det är för jävligt.
Ändå fortsätter jag att försöka. Försöka ena oss, försöka få alla med på tåget som skulle kunna leda till bättre arbetsmiljö - och det går tungt, kan jag säga.
De allra flesta är uppgivna, säger att de ju försökt allt förut, att inget förändras vad vi än gör. De är trötta och slitna och har slutat försöka blåsa liv i sin gnista, den gnista som fick oss alla att välja yrke, önskan att inte bara informera utan också engagera och - ja! - utbilda.
Det är inte modernt nu, tror jag. Inte "inne" att ta allvarliga ämnen och göra dem tillgängliga, allt ska vara snabbt, ytligt, utan substans. Tacka fan för att man tappar sugen!
Men jag bryr mej. Jag bryr mej om mina medarbetare, bryr mej om mina läsare, jag bryr mej faktiskt om de flesta ämnen jag skriver om - och det gör mej väl väldigt omodern?
Än tänker jag inte ge mej. Planerar redan för att utbilda mej vidare till våren, se till att lära mer om arbetsmiljö, se till att få ordentligt på fötterna och fortsätta försöka göra vår arbetsmiljö och därmed tidningen bättre.
För tidningen försämras förstås när journalisterna som ska granska och berätta inte behandlas som människor, ens. För vart ska vi vända oss? Arbetsmiljöverket?
Företagsledningen reagerar inte alls, där är det pengar som styr, inte tidningsmakeriet. Nuförtiden är det inte produkten som är viktigast, det är vinsten - och det får mej att tänka att seriösa dagstidningar egentligen borde vara statsägda! Å andra sidan - på den tiden jag var anställd i statsägd medieproduktion var det inte bättre...
You can't win. Men jag vill inte lägga mej, vill inte ge upp, vill inte sluta bry mej, Det är bara smärtan som tillfälligtvis tagit över mina tankar och vill få mej att ge upp.
2 kommentarer:
Då är vi två som är gammalmodiga.
Ledsamt nog ser det likadant ut överallt i osthyvlingstider eller hyvel, det är en ångvält som kört över hela skiten.
Jag tycker absolut att du ska utbilda dig i arbetsmiljöfrågor. Numera handlar det väldigt mycket om den psykosociala miljön, t.o.m. inom mitt område som kan vara tungt fysiskt. Men facket är tandlöst. På min arbetsplats finns ingen som har heltidstjänst förutom cheferna, förstås. Och både Kommunal och Vårdförbundet har godkänt dessa scheman med en massa fjuttpass förutom helgerna då vi arbetar 13 timmar. 13 timmar lördag OCH söndag är slitigt och det är min fasta övertygelse att vårdkvaliten sjunker drastiskt p.g.a. det. Och varenda helg är det 2-3 personer som sjukanmäler sig vilket leder till att vi ofta(st) är kort om personal. Nu gnäller jag rejält men jag tycker att det är fördj**ligt!
Bra att du stannar hemma och tar hand om dig. Lyssna på kroppen, den berättar något. Kram!
Hej Mummel
Hoppas du ringt din doktor och får komma och prata igenom det här med operation. Jag kan förstå att du är rädd... din fundering om vad som kan hända om du INTE gör något - kan vara en bra "starttanke"... Jag har ju som jag tidigare skrivit också opererat min rygg, både ett diskbråck och en kotglidning (är stelopererad), och jag var också rädd... barnen var mycket mer beroende av mig då än idag (10 år senare), och jag klarade inte av att fixa middag till dem utan att vara dubbelvikt av smärta, kunde max gå 50-75 meter... och då insåg jag att jag måste chansa! Antingen går det bra - eller så inte! Men då har jag i alla fall försökt... Det stjäl så mycket energi att ha ont (och även vara rädd för att få ont om man nu har en bättre dag...)
Nu blev operationen lyckad, och jag är nöjd!
Du verkar nästan ha kommit till beslut du också... hoppas allt går bra om du väljer att operera dig, jag håller tummarna för dig! och instämmer med "systerdyster" - bra att du stannar hemma och tar hand om dig!
Uppgivenhet, tappade sugar, och "det har vi försökt förr"...
Ja, vad säger man? Om man ger upp - så finns ingen möjlighet till förändring! Fortsätt du vara omodern och bry dig, för om ALLA ger upp - då är vi körda! Pengar styr tyvärr i alla (?!) verksamheter, såväl i din bransch som i min (vård-omsorg), och alla vi som jobbar "på golvet" ska tamejtusan trolla med knäna - för trots neddragning av personal ska verksamheten fungera precis som förr - gärna lite bättre... och vi (framförallt kvinnor kanske) jobbar, sliter och försöker tillfredsställa allas behov - tills vi springer med huvet i väggen, och vem tackar oss då??? Inte då våra arbetsgivare...
Så nej - ge inte upp, ge aldrig upp!
Skicka en kommentar