Träffade nån idag, nån som jobbar med psykiskt funktionshindrade-frågor på alla möjliga nivåer, och det väcker tankar.
Jag har ofta tänkt på alla dem som inte har en mamma som jag. Alla dem som dör för att de har ingen kvar, för att de har bränt alla, för att ingen orkar till slut.
Alla dem som inte kan tala för sej själva i kontakterna med vården, med myndigheter, och som därmed ramlar genom alla stolar och ofta slutar i graven eller på gatan.
På dem tänker jag, och gråter. Tänker att jag skulle vilja hjälpa, men inte vet a)om jag förmår och b)om jag orkar.
Å andra sidan: kan jag leva med mej själv om jag inte gör det, jag som kan allt det där som de inte kan? Som kanske, kanske kan få läkaren att åtminstone se att det är en människa som sitter där, om än söndertrasad på alla möjliga vis?
Jag måste tänka. Ordentligt. På bland annat synkronicitet. För kanske är det dags nu, dags att ta steget ut och över, ge fan i den här konstruerade skiten och göra nånting viktigt?
Kanske. Om jag kunde försörja mej på det skulle jag hoppa, direkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar