Saknar det just nu, struktur alltså.
Kanske är det den långa ledigheten över helgerna, kanske är det för att kroppen valt att jävlas lite extra - och kanske är det rädsla.
Jag behöver ta hand om mej nu, på riktigt. Ta hand om kropp och själ, vara rädd om vardagen, se till att balansera livet för min lille plutt, men jag har inte kraften att börja ta tag i saken.
Finns mycket som inverkar, men mest är det nog mitt förbannade självförakt som ställer till det, tror jag.
Satt och tittade på himlen förut, svarta vintermorgonhimlen, tung av snö, och funderade på kläder. Jo, just kläder! Har inte en aning om vad jag ska ta på mej idag, och det är inte för att jag inte har kläder, det har jag, i överflöd - det är för att jag inte kommer i dem längre...
Smygande kilon, de har kastat sej över mej, och lagt sej på de mest utskjutande delarna, förstås. Urringningen är numera rent spektakulär, vilket är ett ordentligt problem, det går ju inte att springa runt bland folk och vara rädd för att tuttarna ska ramla ur när som helst, heller...
Jag har alltså gått upp i vikt. Har hört att det är ett vanligt tecken på kärlekslycka, och i så motto bör jag inte klaga, för kärlekslycklig är jag, definitivt. Men det är inte nyttigt för mej, all extra belastning betyder givetvis mer ont, och mer ont har jag!
Gjorde ett försök före jul, tog tag i min träning, för jag vet ju hur jag ska och bör göra - och där har vi förklaringen på varför smärtnivåerna steg till skyhögt, tyvärr. Och jag bangade. Orkade inte med att ha ont. Och gick in i självföraktet, som jag förstås använde för att börja röka igen, också.
Varför gör man så? Varför gör jag så, ska jag förstås säga...
Mental svaghet. Pallade inte. Och nu är jag rädd igen, känner igen det så väl, rädslan lägger krokben för alla goda intentioner och så lägger jag mej hellre på soffan och vilar den värkande kroppen i stället för att greppa stavarna och få frisk luft och annat nyttigt eller ta en cykeltur i källaren.
Förr tränade jag varje dag, inget avancerat, men dock. Följde sjukgymnastens program till punkt och pricka, och mådde, förstås, bättre. Helt klart mår jag bättre, när jag väl har nått fram till den där strukturen, den där mixen av fysisk och mental träning jag jobbade fram under de riktigt svåra åren.
Men att nå dit... Jag vet att det tar minst två månader av olidlig smärta innan jag är där. Jag vet att det är så, och där bangar jag. För rädd. Jag vill inte ha sådär ont, jag vet hur jag blir och hur det påverkar min närmaste omgivning, och jag vill inte utsätta dem för det.
Kortsiktigt tänkande. Konsekvensförträngning. För dummare är jag förstås inte än att jag fattar att den långsiktiga vinsten är det bästa för alla, särskilt för mej.
Så varför?
3 kommentarer:
Vad hård du är mot dig själv nu! Mänsklig oförmåga brukar jag kalla det. Jag borde också både det ena och andra, mest av allt komma igång med träningen. Långt där inne vet jag att jag mår bättre när jag kör mina ordinerade övningar men sedan följer jag minsta motståndets lag, minsta nysning eller ännu värre känningar av ryggen, ja, då slutar jag tvärt. Men nu är det ett nytt år och helt utan några löften tänkte jag att komma igång igen. Fattar bara inte att det ska vara så svårt. ;-)
Sådant ÄR svårt. Att få in en vardagsrutin med alla de byggstenar man önskar kan ibland vara nästintill omöjligt. Men försök att ta en sak i taget. Ett litet steg är bättre än inget steg. Se det så. Som att varje litet delmål, om än så litet, är en seger.
Själv har jag också tappat bort just träningen ur vardagen... tyvärr...
Ja... varför är det så svårt att ta hand om sig själv? En fråga jag ställer mig själv varje dag...
Har förslappat mig nu under helgerna och det är så svårt att komma igång igen, speciellt som man har ont.
Men man ska nog akta sig för att tänka för stort, bara ta ett pygmésteg åt gången, börja med fem min prommis per dag eller något. Men jag är en allt- eller ingetmänniska jag, så det blir svårt!
Imorgon är det måndag igen och då ska jag göra ett nytt försök dock. Inte för att jag _borde_, utan för att jag _vill_ (så ska man visst försöka tänka!).
Kram på dig!
Skicka en kommentar