Kan inte låta bli...
Jag vet att jag skrivit om det förut, i sammanhanget yngste sonen, men kan alltså inte låta bli att ta upp det igen. På förekommen anledning.
Jag vet hur viktigt det är med korrekta diagnoser. Utan korrekt diagnos, ingen hjälp. Men hur definierar vi "normal"?
Doktor Allen Francis, psykiatriker, skriver i the Psychiatric Times om de diagnosverktyg som används, just nu heter det DSM IV. femman är alltså på gång, och han framför oro över trenderna.
Jag själv skulle utan tvekan kunna gå under "diagnoser" som “Nicotine Use Disorder”, och eftersom jag är blyg också "Social anxiety disorder".
Vad som jag, och fler med mej, till exempel Sanna Lundell, är oroliga för är att gränserna flyttas, och de flyttas på ett sätt som är helgalet.
Man kan inte vara normalt ledsen längre, inte ha jobbiga perioder i livet efter dödsfall då man sörjer, inte bli ledsen om man mister en kärlek - då är det "depression" och bör medicineras.
Vad händer med "normal"??? Ska jag tycka att det är ok att min unge som är överbegåvad, blyg, tar ganska lång tid på sej att lita på vuxna och därmed är avvaktande tills han själv anser att han känner dem, har lite egenheter för sej ska utredas och diagnosticeras?
Nej, det ska jag inte. Jag har nämligen en unge som är klart "onormal", och kan med stor säkerhet påstå att båda mina söner visserligen har starka personligheter med en del sidor som är svårare än andra, men de har inte vare sej psykiatriska eller neuropsykiatriska problem.
De barn som har det behöver alla resurser vi kan skrapa ihop. De barnen ska inte behöva vänta för att det inte längre är ok att vara individ, ha en personlighet som inte stämmer med normen (som helt klart varierar beroende av vem det är man har bredvid sej, vilken lärare, psykolog, psykiatriker osv). De barnen ska ha allt stöd som finns att uppbringa.
Livet går upp och ner, vi går igenom sorg, glädje, lycka, olycka - och det är normalt. Vad som inte är normalt är att stämpla avvikelser från en ständigt varierande norm som onormalt.
Det gör mej vansinnig. Men jag är, som sagt, uppenbart sjuk i huvudet, åtminstone om man ska se till de diagnosverktyg som används.
Scary...
(du kan läsa artikeln om vad Allen Francis säger här!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar