...

Jag vågar inte låta tankarna bli till ord just nu, har stoppat undan mina pennor och skrivböcker, och mår fysiskt illa av att tänka på att "ventilera".

Tycker jävligt illa om mej själv nu, och det är för att jag inte räcker till.
Telefonen ringer, storsonen för fjärde gången den här dagen, och jag orkar inte, jag orkar bara inte, men svarar givetvis ändå.
Försöker vara uppmuntrande, det gör jag. Säger åt honom att allt kommer att gå bra, han kommer att ha jobb så att han klarar sej, så att han fixar att göra det han planerat, jobba ett år och få ordning på sin ekonomi och sen avsluta studierna. Säger att jo, det är en pissbransch att ge sej in i, det vet han ju, men han är duktig, han har visat att han är duktig, och vad som än sker, vilka neddragningar som än görs, så kommer duktiga vikarier att behövas.
Han fortsätter att nojja, är negativ, hittar problemen och inte lösningarna, och jag säger att han ska lyssna på mej, jag är ju mamman och därför ska han tro på det jag säger - och han svarar att han bara säger detta till mej, ingen annan, knappt till sej själv...
Och jag tänker att jag faktiskt inte är kapabel att riktigt känna ett uns medlidande med honom. Har ju gjort i princip samma resa, upplevt samma sak, med den skillnaden att jag hade två barn att försörja, två barn som jag inte kunde upplysa om huruvida de skulle vara på dagis nästa dag eftersom telefonen ringde på morgonen med besked om jobb.

Dottern har återupptagit kontakten med killen som skar sönder sej i hennes lägenhet, killen som tryckte ner henne psykiskt och som är sjukare än hon. Vet inte om hon återupptagit relationen, men det skulle inte förvåna mej. Orkar inte fråga. Hon ringer och ber mej hjälpa henne med storhandling, och det gör jag, förstås. Hoppar över marknadsbesöket, make och unge får åka dit ensamma och det går så bra så, medan jag kör dotter och matkassar.
Nu vet jag att hon har mat den här månaden, vilket är skönt. Jag vet också att jag inte räcker till för henne heller, och det sliter ännu en liten bit ur mej.

Så jag är skör. Överkänslig, möjligen. Och när jag känner att min älskade inte respekterar mej, när han gör saker jag om och om igen bett honom att inte göra, när hans tystnad blir till misstanke om att han har något han inte vill dela med mej - då kraschar jag. Pang bom.
För tillit är också så skört. Den bygger på absolut ömsesidighet också, så när de blir tystnad från ett håll blir det också tystnad från det andra.

Förlåt, säger han. Jag älskar dej, säger han. Det ska inte hända igen, säger han - och jag tror att han tror på det han säger. Visst gör han det - men när det enda "resultatet" är samma fraser gång på gång går bitar ur tilliten, och det tar tid att bygga upp igen.

Jag säger: jag måste veta hur vi ska ha det, annars klarar jag inte av det här. Jag säger: jag måste sortera upp min hjärna och mina känslor och försöka få ordning på det, för jag har tydligen gått och tagit saker för givna och nu visar det sej att de inte finns. 
Jag säger: för mej är tillit byggt på respekt, på att man lyssnar och förstår, på att man är rädd om alla delar hos varandra, på att man faktiskt vill dela upplevelser med varandra även om man inte upplever tillsammans.
Det är svårt nu, och jag funderar på hur mycket ansvar som ligger hos mej, hur mycket som är gammal skit som triggar reaktioner som är...Överdrivna?

För mej är det öppenhet och kommunikation som är absolut nödvändigt för att det ska finnas tillit. Jag menar inte att man ska veta allt om varandra, men en sak jag inte klarar av är när mina närmaste inte låter mej veta ungefär var de är och när de kommer hem.
Kommer man inte hem måste jag få veta det, annars slår paniken till. Har något hänt? Akuten? Intensiven? Polis och präst på väg?
Rår inte för det - och det är jag väldigt, väldigt tydlig med.
Gör vad du vill när du vill - men låt mej veta att allt är ok.

Värre: att inte dyka upp förrän framåt morgonkvisten (asberusad och otalbar därtill) och sedan inte säga ett ljud om varför.
Det skulle räcka med en liten redogörelse "...och sedan gick vi dit-eller-dit, och det blev efterfest hos XX", och jag blir lugn igen, men tystnaden...

Så jag har blivit tyst. Jag försöker, men det går inte så bra. Jag försöker förklara mina nojjor, mina rädslor, mina behov, men det är tydligen för döva öron.
Händer det en gång kan jag köpa "förlåt det ska aldrig hända igen jag älskar dej", men när det blir fler? Tre, fyra, varje gång?

Är rädd för alkoholen nu. Så är det. Ovanpå allt annat är jag nu rädd för alkoholen.

Fan också.