Läser detta, och konstaterar att det visserligen stämmer, men inte stämmer mer än allting annat gör.
Jo, jag har ett "riktigt" presskort. Jag är medlem i förbundet, och har skrivit på att jag ska följa de pressetiska reglerna.
Grejen är att jag faktiskt gör det, till skillnad från många andra, som också har skrivit på och hämtat ut sitt presskort.
För det hänger givetvis på person, det, som allting annat. På hur man tolkar dessa pressetiska regler, som faktiskt inte är annat än riktlinjer, om man ska vara krass.
Inget juridiskt bindande, alltså. Och öppet för tolkningar, som sagt.
Själv reagerade jag väldigt starkt på alla dessa intervjuer med svårt chockade människor i Norge efter 22 juli-vidrigheterna.
Det var inte bara norska journalister heller (har ingen aning om hur det ser ut med etiska regler i Norge, för den delen, kanske ser de helt annorlunda ut?), det var svenska reportrar från statliga organ som pratade med ungdomar som just upplevt det otänkbara.
I de pressetiska regler jag skrivit på står det tydligt att man ska undvika att intervjua människor i chock. Det är nämligen så att man inte är kapabel att bedöma följderna av medverkan i till exempel tv i det läget, och att en människa som ställer upp på en intervju i det läget kan ångra sej alldeles väldigt efteråt.
Inte vet jag om de där ungdomarna och föräldrarna ångrar sej, men jag upplevde det som väldigt upprörande - och faktiskt osmakligt - att se hur journalister pratade med föräldrar som inte ens visste om de hade levande barn kvar.
Ofta ser man också de där journalist-typerna vars högsta mål är att se sin egen bild-byline. Det är inte journalistisken som är målet, inte texten och budskapet, utan den egna bilden, det egna "ryktet", kändisönskan som i alla andra sammanhang.
Är alla journalister exhibitionister?
Nej.
Men många.
Jag vet precis varför jag aldrig haft nån önskan att jobba med tv, eller ens på en av de stora tidningarna. Jag har nämligen inget behov alls av att synas själv, jag ser mej som ett medel för andra att få en röst, få möjlighet att berätta sin historia, och fick nästan panik när de började prata bild-byline på mitt jobb. Jag vill inte synas. Det är mer än nog att ha sitt namn utfläkt varenda dag, jag förstår inte att folk ska behöva veta hur jag ser ut också, vad är det för mening med det???
Etik. Det är ett spännande ord. Och det bottnar ju alltid i den egna personen.
Så länge vi inte har annat än ett helt tandlöst system av "självkontroll" blir det övertramp på övertramp, och sedan ska pressens opinionsnämnd säga ajabaja, så får ni inte göra, och så publiceras en liten snutt med en ursäkt långt bak i tidningen - medan människor lider och kanske får sina liv ställda på ända.
Ingen rök utan eld, säger folk, och missar rättelser och ursäkter. För det som står i tidningen är ju sanning? För att inte tala om det som sägs i tv eller radio, det är dubbelsanning, det, minst...
Nej, nu fortsätter jag att ha semester, och lägger alla tankar på etik och moral på hyllan ett tag till! För den som är nyfiken, och har tålamod med en av de segaste webbsajter som existerar, kan man läsa de yrkesetiska reglerna här.
2 kommentarer:
I alla typer av katastrofsituationer, stora som små, jag har upplevt har ett stort problem varit att hålla journalister "på mattan" och vanligen misslyckas det. Folk har tagit sig in via kulvertar, lurat barn i 10-årsåldern att ta bilder på sjuksalar, telefonbombarderat operationssalen (hur man nu fått numret dit(!?) och stört arbetet.
Det är uppenbarligen sällan din sort får uppdraget i dessa fall, tyvärr. Vi vet ju att de här panikintervjuerna säljer men också att det kan få förödande konsekvenser för de intervjuade.
Jag blir så glad att såna som du finns som motvikt!
Man tackar, och påpekar att det troligen är för att jag är som jag är som jag aldrig kommer att bli rik... Men hellre låg- till medelinkomsttagare med lugn i själen än vassa-armbågar-karriärist som går över lik, rent bokstavligt talat, för att bli "kändisjournalist" (nej, alla kända journalister är inte såna, men det är ganska intressant att titta till granskningsnämndens fällda ärenden, det glömmer folk! Där ser man tydligt hur vinklingar och osakligheter sväljs med hull och hår av den s k allmänheten, för hur många är det som är medvetna om att program som t ex Uppdrag granskning faktiskt fälls? För att inte tala om Byggfällan och sådant...)
Käpphäståkningen kommer att fortsätta till den dag jag dör, eller lägger tangentbordet på hyllan, vad som nu kommer först...
Anledningen till att folk som jag inte syns i de miljöer du beskriver är att vi skaffat oss integritet och helt enkelt säger nej, hänvisar till att man inte kan tvingas till uppdrag som man uppfattar som t ex förnedrande. De som gör de jobben är ofta unga, icke fast anställda, som gör precis ALLT för att eventuellt få jobba kvar, alternativt vassa-armbågar-karriärister som ser all publicitet som bra publicitet, den egna i synnerhet...
Estonia, t ex. Där såg du inte många ärrade reportrar ge sej på anhöriga. Där skickades vikarier och ungdomar fram. Fy för tusan...
Det är en cynisk värld, och anledningen till att de där artiklarna/reportagen förekommer är att de säljer. Folk vill vältra sej i andras olycka. Fact of life, hur eländigt det än kan tyckas.
Skicka en kommentar