Mummel om självinsikt

Känner mej lite lätt gnostisk idag, Tomasevangelisk. Som i att det man hittar i sej själv är vad som spelar roll, inte sånt som kommer utifrån. De där tankarna som originalkyrkofädren inte kunde tillåta eftersom det de var ute efter var lydnad och medlemmar. Typ.

Inuti sej själv, alltså. Det är där man hittar "gud", sägs det. Enligt gnostisk tradition. Väldigt förenklat.

Gillar nog inte det jag hittar just nu, är jag rädd. Eller är i alla fall väldigt förvirrad och osäker, det är så mycket jag inte förstår, så mycket jag inte får fatt i. Tänker så insiktsfulla tankar, men agerar jag efter dem?
Not.

Allt gungar, och jag vinglar. Hittar inte fotfästet, för jag känner inte till förutsättningarna, känns det som. Det blir mycket "utifrån den information jag i nuläget besitter", och det är otroligt skrämmande, och störande.
Det är väl egentligen en fråga om kontroll som jag inte har, och det gör mej liten och arg och lättirriterad och inkonsekvent. Kanske inte i handling, men i skallen.

Hur hittar man tillbaka till det där lugnet? På sätt och vis vet jag nog att det som gör att jag alls står på benen är att jag i grunden känner mej trygg och säker, men de där rädsleungarna sticker upp snoken och orsakar osäkerhet. Hur vet jag? Hur kan jag vara helt säker?

Relationer... Överallt runtomkring krånglar det, det spretar åt alla håll, barnen, föräldrarna, älsklingen. För jag vet inte hur jag ska räcka till. Sprider ut mej, men vet inte hur jag ska räcka till.
Nervös inför skolstart - ska det bli som förra året? Tänker de driva igenom den där idiotiska utredningen, och vad kommer det i så fall att innebära för lillen? Hur kan jag lita på människor som säger saker som "målet är att han inte ska hamna i några konflikter"? (Jo, jag tycker att det är fullkomligt idiotiskt, jag anser att det för det första är oundvikligt med konflikter mellan barn, och jag anser därtill att det är alldeles nödvändigt med konflikter förutsatt att de vuxna som finns(?) gör sitt jobb och hjälper barnen att lösa dessa oundvikliga konflikter!)

Hur ska jag kunna stötta min käraste i hans relationskrångel? Just nu är det nåt mysko dödläge, där hans bror ringt och sträckt ut en halv hand, eller kanske ett litet finger, men annars är allt som förr. Missbruket fortsätter, barnet är fortfarande mitt i skiten, och min käre kan inte göra ett dugg förutom att stå fast vid det han säger. Vilket givetvis är svårt för honom, han har "skyddat" sin lillebror ett helt liv, sopat upp efter honom, hittat på ursäkter, och nu gör han inte det längre. Ingen grund kvar, m a o. Och han vet inte hur han ska bete sej. Stackaren.

Jag drar mej undan, och det är inte bra. Jag "skyddar" jag också, och vet att det är enbart kontra-produktivt, för det innebär att jag tar bort mitt eget stöd. Vill inte trilla ner i det där svarta hålet igen, vill inte att alla otryggheter jag inte kan göra nånting åt ska göra mej och mitt otryggt. Måste försöka minnas att jag faktiskt inte kan styra vad andra bestämmer sej för att göra, även om andras beslut påverkar mej och de mina...

Fokusera på det positiva. Brukar vara bra på det, men just nu är det så svårt, så svårt. Jag ser min käre dra sej undan, gå in i sej själv, och blir rädd. Han vet att han gör det, jag vet att jag gör detsamma, vi lyckas prata om det - men inte ändra på det.
Vi fixar detta, det vet jag. Det är vad jag säger till honom, och han hämtar styrka i mina uttalanden. Det är vad jag måste fortsätta att tro, och jag måste fortsätta fiska i mitt inre för att hitta ut igen.