Mummel om relationer

Är bortrest, och innan jag for åkte jag och besökte dottern, förstås. Hon krymper och bleknar för varje dag, ögon på en pinne, genomskinlig.
Vad hon känner är rädsla, som blir till ilska. Inget annat.

Överallt är hon sönderrispad, och jag ser brännmärken på hennes händer, och åker rakt ner i underjorden, med sådant här i tankarna, för hur kan man undvika det? Också hon pratar om det, för vi har träffat några av dem, självklart har vi där, flickor och kvinnor som upplevt, och anmält. Också den rädslan finns givetvis närvarande i hennes värld, när hon känner att hon sitter fast och sjunker djupare.
Brännmärkena är nya. Många av risporna också. Mina tankar snuddar vid hur hon kan se ut under kläderna, kläderna som hänger som på en fågelskrämma, fladdrar runt den snart utmärglade kroppen.

Hon är arg, men egentligen är hon rädd, förstås. Pojkvännen har ställt frågor, de där frågorna som är helt omöjliga just nu, som bara leder till mer elände: "Är det mitt fel att du mår så här?" och "Vill du ha kvar mej som pojkvän?".

Hon ber inte, men jag vet vad hon vill, så jag frågar om hon vill att jag ska prata med pojkvännen, försöka förklara för honom att om han ställer de där frågorna just nu, om han ställer frågor just nu, får han svar han inte vill ha, svar som inte har med den riktiga verkligheten att göra, bara med den skräckvärld som just nu är det enda hon har.

Jag tänker: Är det också mitt ansvar? Ska den skulden också bli min?
Jag lider med pojkstackaren, eftersom jag mycket väl förstår vad det handlar om, jag har det i mitt eget hem också. Det är nämligen så att man kan tro att man vet vad man ger sej in i, tro att man förstår vad det handlar om efter många samtal och förklaringar, men när det verkligen krisar, när teorin blir praktik, då inser man snabbt att man faktiskt inte haft en aning.

Jag vet som sagt hur det är. Innan jag gav mej in i en ny relation med min käraste pratade vi mycket, och jag berättade allt. I detalj. Hur det har varit, hur det kan bli, vad som händer med mej i dessa vidriga perioder - men inte förstod han. Det blir tydligt varje gång det kraschar, och han kämpar, min käre, kämpar med att hålla isär mitt lidande för hennes skull, för hennes och min skull, från allt annat. Från det riktiga livet som inte är skräcktillvaron.

Och man måste orka, alternativ finns inte. Inte för mej. För dem som är som min käre, som hennes pojkvän, förmodar jag att det finns. De har möjligheten att gå, och ofta blir det väl så, för den egna överlevnadens skull om inte annat. Inte många orkar. De allra flesta packar och sticker, och det är vad hon förväntar sej av alla utom mej.
Och det är ett mycket dubbeleggat svärd.