Mummel om förvaring

Det kommer ett sms: "Kan du hämta mej och köra hem mej?"
Panik.
Jag ringer, och får (ännu en  gång) historien: ingen bryr sej, hon får ingen hjälp, ingen lyssnar. Ingen idé att vara där, varför ska hon det när hon bara går runt och är rädd för den där patienten som ger sej på henne verbalt så fort hon får chansen och ingen gör någonting?

Jag försöker få henne att inte skriva ut sej. Det är bättre att begära permission över helgen, om inte annat för att ha en reträtt, en möjlighet att åka tillbaka om det inte fungerar.
Och det är till stor del en rent egoistisk tanke, för jag orkar verkligen inte ta mej igenom ännu en "försöka-få-läkartid-och-plats-på-avdelning" en gång till nu. Orkar inte. Vill inte heller, men jag vet ju att jag ändå kommer att göra det om det krävs.

Får man känna så? Får man känna att man inte orkar ta konsekvenserna av hennes beslut ännu en gång?

Jag vet ju att de flesta av hennes beslut fattas på impuls, och ofta i ilska. I ilskan kan vad som helst ske, och jag orkar verkligen inte.
Ringer personalen som säger att jo, hon har ju rätt, hjälpa henne kan de inte. Det känns som en av de få gångerna jag inte får "vi gör så gott vi kan"-svar utan ett rakt och ärligt. För hjälpa kan de inte.
Personalen förklarar om den andra patienten, att de försöker hålla isär men inte kan ha 24-timmarsvakt och att de ju måste äta tillsammans, finnas i samma korridor, och därmed händer det saker.
Som att min dotter får höra att hon är en hora, en ful hagga, att hon inte är värd att leva, att hon lika gärna kan åka hem och skära sönder sej eftersom det är det enda hon duger till.
Den här andra patienten är förstås väldigt, väldigt sjuk. "Det är förstås inte en ursäkt, det är en förklaring", säger de, och det hjälper ingenting.
"Vi kan inte hjälpa henne, hon måste hjälpa sej själv", säger de, och det är inget annat än ett stort skämt, för hon förmår ingenting. Inte tänka, inte känna, bara lida. Det kan rädda livet på henne just nu, kanske har hon inte kraften att fatta beslut om självmord?

"Jag är så bra på att sänka mej själv, jag behöver verkligen inte någon annan som gör det också", säger min dotter, och jag förstår henne.
Å andra sidan: hon vet att hon inte klarar livet hemma. Hon vet att det trots allt är för att hon ska ha en chans att överleva som hon är på avdelningen. Och nu vill hon alltså inte vara där.

Det blir trots allt en helgpermission, inte en utskrivning, och hon får med sej påsarna med medicin som räcker till måndag.
"Då kommer du tillbaka måndag lunch?", säger personalen.
"Ja", ljuger min dotter, för det kommer hon inte att göra.

Och så ska vi runt ett varv till. Om hon överlever.