Jag sörjer, och skäms över det. Är inte det fascinerande?
Inser förstås att jag håller på att skaffa mej nån sorts beredskap inför någonting, någonting som kan hända, kanske, någon gång, och att jag också sörjer allt som varit, och allt som är, just nu.
Har pratat med dottern idag och igår, och blir inte ett dugg lugnare för det, snarare tvärtom. Igår lyckades jag få henne att stanna upp och tänka, och inte agera på impuls i ilska, men jag vet inte om det var rätt, ens.
Hon hade haft läkarsamtal, och var så förtvivlad... Jag vet att jag bara fick höra hennes sida av saken, bara få en beskrivning av hennes upplevelse, men det är dock hennes upplevelse, vilket innebär att det är hennes sanning, också. Och hon upplevde att hon blev bemött på ett oerhört nonchalant vis, som om läkaren inte bryr sej alls om hur hon mår, vad hon gör, vad som händer.
Hon tigger och ber om hjälp, men får ingen. Hon var på väg hem, hade packat sina grejor, och det enda jag kom på att säga var "Är du säker på att du klarar dej hemma? Du vet ju att [pojkvännen] inte klarar av detta?"
Hon är förstås säker på att hon inte klarar sej hemma just nu. Inte klarar det hemma, att hantera verkligheten som den ser ut för henne just nu.
Fick en något omskakande insikt idag, också. Jag har förstås berättat hur läger är för mej, omifall jag blir tvungen att rusa ut och ringa eller svara i telefonen, och det leder ju till samtal. Samtal som ger info om att en kollega har ett barn som fick ätstörningar och i utredningen av dessa en adhd-diagnos, en annan kollega som själv har ätstörningar - och andra som lyssnar och får medlidande djupt i sina ögon, vill uttrycka det, tycka synd om och klappa och krama, mest för sin egen skull, tror jag.
Och jag känner: vad är det ni håller på med? Det här är mitt liv, mitt liv som det är, det är vad jag lever och har att förhålla mej till, så är det bara - så vad är det ni yrar om?
Inget att tycka synd om för. För mitt liv är. Är, som det är. Om någon förstår vad jag yrar om i detta sammanhang.
Dottern förstod direkt vad jag menade när jag berättade för henne om känslorna då och där.
Vårt normal. Vårt liv. Som är. Bara att leva det, en stund i taget. Vad hjälper det om någon (förfasar sej) tycker synd om eller känner medlidande?
Bara är, här och nu, att hantera och förhålla sej till.
4 kommentarer:
Jag tror jag förstår hur du menar.
Styrkekram till dig från mig som känner mig fullständigt kraftlös. Men ändå.
Då får denna ynkliga svagingen ge en styrkekram tillbaka!
Det är underligt att vi trots allt verkar resa oss om och om igen, du...
Som förälder se sitt barn fara så illa är så fruktansvärt och det är svårt för andra människor att sätta sig in i och jag bruka tänka att jag inte kan kräva det av andra heller,för jag vet att jag själv aldrig skulle ha kunnat förstå hur det är om vi inte själva hade upplevt det.Sen finns det ju alltid människor som ger energi och andra som suger energi,men det är mitt eget val att bestämma vilka jag vill "lyssna på" och ha omkring mig.
Att förbereda sig för att det värsta skulle hända gjorde vi också,men det gick inte att förbereda sig för när det hände så insåg vi att all ork och drivkraft vi haft under alla dessa år hon varit sjuk så handlade det om hopp och tro att det skulle kunna bli bättre,när hon dog blev det dubbla sorger..alla år av oro,psykiskstress och känslor som vi hade tryckt undan så länge kom i fatt oss.
Men vad vi hade fått med oss under alla dessa år var att vi så många gånger tidigare upplevt katastrof känslor,så den känslan i vår sorg var inte obekant,den hade vi hanterat förr och med den erfarenhet av allt vi upplevt så är det också en slags styrka..Vi orkar också resa oss trots allt som har hänt.
Och det är viktigt för oss alla att det finns tro,hopp och kärlek för att orka driva sig framåt,och det du skriver att din dotter tigger och ber om hjälp,men får ingen...Där måste sjukvården agera och ge henne framtids tro så hon inte ger upp.Det behövs så mycket förändringar i bemötande hos psykiatrin...
Kramar.
Det där hoppet gör så otroligt ont...
Jag minns ett samtal jag hade med min man (som alltså inte är dotterns pappa, och som s a s kastats in i en situation han inte kan förstå) där jag försökte förklara att jag inte orkar ha något hopp, inte vill heller eftersom det är så smärtsamt när det kraschar igen. Såna tankar kan nog ingen som inte varit där själv förstå - för det är ju hoppet man lever på, eller hur?
Ibland är det inte så, för mej. Ibland måste jag helt enkelt låta bli att hoppas för att överleva, bara ta en dag i taget, eller en timme.
Man blir lite som en liten unge själv ibland, känner jag, helt förvirrad, oförmögen att alls förstå.
Men då kommer hoppet igen, smygande, och man lyckas ta vara på de stunder som ju faktiskt är bra, de stunder man får med sitt "riktiga" barn, inte sjukdomen...
Usch, det där lät hemskt, va?
Men så är det. När sjukdomen, störningen, styr är hon någon/något annat, och alla de fina, underbara, fantastiska personlighetsdragen är någon annanstans.
Just nu kan jag inte ens tänka "vård" i samband med psykiatrin. Jag vet, hon vet, och personalen på avdelningen vet också att de inte "vårdar" någon där, de förvarar. Sedan förväntas dessa sjuka människor klara av den så kallade öppenvården?!? Runt runt går det, och alla vet att det inte fungerar. "De måste ta ansvar för sin egen behandling". Jovisst. Och hur? De är ju sjuka! Det är ju just det ansvaret de inte klarar!
Är trött nu, ursäkta utbrottet...
Skicka en kommentar