Krånglade till det igår när jag bytte mejl, ibland är det visst hopplöst att få hjärna och fingrar på samma spelplan... Tror att jag lyckats få till det nu, i alla fall, även om jag kan bli lite trött på hur Google krånglar till det.
Eller jag. Vilket det nu kan vara.
Har funderingar på att föreslå för dottern att vi två ska ha en gemensam blogg. Kan det vara en idé? Hon är så helt avskuren just nu, avskuren från allt och alla, och jag försöker hitta vägar för att s a s väcka henne. Vi har ofta pratat om det där med att skriva tillsammans, spegla vår konstiga värld från två håll, men hittills har det inte blivit något, främst p g a att vi nog båda är ganska rädda för att börja rota i all gammal skit. Det blir många känslor som rivs upp, och jag inser att jag främst är rädd för hennes skull: det är mycket hon väljer bort, mycket som för henne är skam- och skuldfyllt, och hon har inte riktigt förmågan att se att forntid är forntid och inte behöver påverka nuet...
Vet inte. Det kanske är att lämna ut sej för mycket? Jag vet ju att hur det än blir så har hon sin grundproblematik, vilket innebär att hon mycket väl kan använda sej av "blottor", smälla till när hon goes borderline. Sånt är svårt att orka, även om man är medveten.
Nu är vi ännu en gång i limbo, också. Ingen vet någonting om någonting, förutom att hon inte är i någon behandling över huvud taget. Ingen alls. Är livrädd inför vårdplaneringen, eftersom jag inte kan se en enda möjlig väg att gå - men det säger jag förstås inte högt. Jag säger: "Nu ska vi få upp dej så att du blir mottaglig för dbt igen, så att du orkar", men jag har ingen aning om hur. Ingen behandlande läkare har hon, eftersom hennes är långtidssjuk och ingen annan har funnits att tillgå. Nu sägs det att det visst har tillkommit någon eller några läkare på mottagningen, men är det realistiskt att tro att det ska funka med en vikarie? Dottern vet ju att det bara blir ännu en nödlösning, temporärt, ingen kontinuitet alls för henne, eller läkaren, för den delen. Men kanske vore det bra med någon okänd, någon som kan se henne som hon är nu, inte som hon varit under åren som varit?
Det är mest förvirring i min skalle nu, och jag känner mej som om jag bara svävar omkring, blåser med vinden. Ska till min doktor idag, men vet inte vad jag ska säga, ens. Att jag inte orkar mer? Och vad händer då? Orkar jag med sjukskrivning och allt vad det innebär, skuldkänslor för att jag inte jobbar, oro för ekonomin?
En stund i taget får det bli. Ska försöka sälja in mina idéer om hur vi ska utvecklas på jobbet idag, men har inga större förhoppningar. Och kanske har jag fel, helt enkelt? Kanske är det bara korkat att tro att jag skulle kunna använda dagens teknik och verktyg för att lyfta tidningen? Kanske är det sant, det där "såhär har vi alltid gjort, så då ska vi fortsätta med det"?
Skitsnack! Tjänar väl inget syfte att börja ifrågasätta sej själv, va? Det gör andra så bra, så det behöver jag inte göra också!
2 kommentarer:
Hej Mummel! Orkar inte skriva så ofta som jag igentligen skulle vilja orka göra...Tänker ofta på hur andras barn skulle kunna bli hjälpta i denna kaos och om jag ser på min dotters liv hon hade så märkte jag ju att hennes liv tidigare var fullt av aktiviteter,med kompisar och en meningsfull sysselsättning,men efterhand hon började må dåligt så byttes kompisarna ut och sen var det mest vänner till henne som var destruktiva och mådde dåligt som hon hade kontakt med,sen hennes vistelse på psykvården gjorde bara vår dotter sjukare..tillslut blev nog hennes identitet att jämföra sig med andra i samma sits,hon blev sin sjukdom när andra inte klarade av att lyfta fram den friska flickan i hennne..Vi föräldrar har kämpat så länge emot det destruktiva och sökt hjälp..men vården har inte lyssnat till oss föräldrar utan till vår dotters vilja som inte alltid har varit/sällan till hennes fördel i det sunda och friska.
Jag hade önskat att vården hade våga stå upp och lyssna på oss anhöriga i stället för på vår dotters destruktiva sida som bara gjorde henne mer sjuk...Det finns så mycket som jag tror du förstår...som inte andra har en aning om ,hur det känns när ens dotter blir sjuk och tar avstånd från en..man blir så ledsen och vet ej vad som händer...Vars tog den lilla flickan vägen?
Ja, vart tog hon vägen?
Det har varit så många gånger som jag tänkt att nej, detta klarar jag inte, jag orkar inte en gång till...
Som när hon av en händelse hittade min förra blogg, jag min digitala idiot var inte alls så anonym som jag trodde, och använde alla mina känslor emot mej, använde dem som "vapen" och fick med sej soc, psyk, alla...
Eller när hon inte pratade med mej på månader, och jag förväntades sitta på en stol i en korridor på en låst barnpsykavdelning och "utstråla lugn och kärlek" medan mitt barn, min enda dotter, min så efterlängtade lilla bebis, inte såg mej. Inte en blick, inte ett ord, men sitta där skulle jag. Enligt läkare, alltså.
Inget stöd för anhöriga heller, om du frågar mej. Som om våra känslor, våra upplevelser, inte räknas alls.
Jag känner så väl igen mej i dina upplevelser av hur vården inte alls lyssnar till oss, inte lyssnar till dem som faktiskt känner den här människan bäst av alla, som kan se alla nyanser och helt automatiskt plockar upp de där nästan osynliga signalerna som skriker ut att något är fel.
Det har gått så långt med mej att jag känner hennes ångest. Jag VET när hon kraschar, även om hon inte hört av sej på dagar, eller veckor, även om hon är långt borta, jag känner det i magen, i hela kroppen.
Just nu är jag så rädd, så rädd, kanske mest för att det är så tydligt att jag faktiskt inte kan påverka alls. De lyssnar inte på mej, personalen alltså, och jag vet inte hur jag ska nå fram med att det nu är så nära, så nära att hon gör sej riktigt illa eller faktiskt tar sitt liv.
Frågade en gång hur de skulle agera om det hände, men fick inget svar. "Det var inte meningen" är ju inte precis till hjälp i det läget - för det går inte att ändra på.
Jag känner en sådan enorm ilska när jag ser hur de förminskar henne nu, hennes känslor och hennes försök att få hjälp, och jag är rädd för vad jag ska ta mej till om något faktiskt händer.
Det riktigt ironiska är att jag ju faktiskt är journalist. Det är jag som ska larma om sådan här skit, det är jag som ska ge röst åt dem som inte orkar eller kan själva - och jag är helt bakbunden i detta helvete.
Kanske är det en öppning att hon faktiskt funderar över möjligheten att skriva tillsammans med mej? Jag vet inte. Jag vet bara att det är så många som lider, så många unga som skadar sej själva, och som faktiskt dör, helt i onödan. Om de bara lyssnade på oss...
Om du vill får du gärna mejla, mummelmisstag@gmail.com. Vi, min dotter och jag, har alltid varit helt öppna med hennes sjukdom, aldrig skämts eller dolt något, men jag respekterar alla som inte vill vara öppna med sitt lidande. Jag vet hur svårt det är när omgivningen dömer och pratar skit. Min familj förstår inte ett dugg, och de är väldigt dömande, gentemot henne och också gentemot mej.
Men ja, jag tror att jag förstår mycket av vad ni har gått igenom. Vi är så många, så många, och det är så sorgligt att vi inte hittar fram till varandra i tid...
Kramar skickar jag, för även om de inte hjälper ett dugg vet jag hur mycket det betyder att inte känna sej helt ensam i känslor och upplevelser.
Skicka en kommentar