Mummel om sanning

För ett tag sen skrev jag en grej i tidningen, en grej där personen ifråga berättade om sin tacksamhet mot en specifik läkare som hjälpt henne att komma på rätt väg i livet.
Fick en del reaktioner på denna artikel, det mesta positivt, men också ett par väldigt arga mejl där jag fick skäll för att psykvården fått något positivt sagt om sej.

När jag läste ett av mejlen tänkte jag på mej själv, på oss, och på alla bittra erfarenheter, men också det positiva, det livräddande, de människor som gått mycket längre än jobbet s a s krävde.
Därtill tänkte jag på det här med sanning. Vad är det?
Många gånger har jag fått inse att dotterns sanningar inte vad andras. Att hennes uppfattning om händelser inte stämde överens med andras, och ibland hade jag själv varit med och upplevt helt andra saker än hon gjorde.

Detta tänkte jag på när jag läste de där arga mejlen, från vänner till människor som berättat om vad de upplevt i kontakt med psykiatrin. Framförallt tänkte jag på hur jag själv med tiden insett att jag faktiskt var tvungen att ifrågasätta allt min dotter berättade för mej, eftersom jag ofta, ofta i ett senare läge tvingats acceptera att hennes sanningar inte alltid kunde betraktas som objektiva...

Märker nån hur jag hela tiden undviker ord som "ljuga" och "lögn"? Det hänger också ihop med insikter jag fått den hårda vägen, ibland förknippade med väldigt stort lidande för egen del. Det är svårt, oerhört svårt, att få sin hjärna att tänka i andra banor, att förstå, verkligen förstå, att dotterns uppenbara lögner inte alls var lögner - det var hennes verklighet.
Hänger förstås ihop med personlighetsstörningen, och denna insikt förklarade en hel massa som jag haft problem med under mitt äktenskap med hennes (lika borderlindrabbade) far: han var så alldeles övertygande när han beskrev en verklighet som inte alls stämde överens med min eller andras i omgivningen, och det gjorde mej ofta otroligt ledsen att få lov att inse att han "ljög" för mej.
Vilket han alltså inte gjorde. Inte i den verklighet han upplevde.

Vart är jag på väg? Jo: jag är väldigt glad över att dottern numera inte är så totalt anti-psykpersonal som hon tidigare var. Dåförtiden var de helt enkelt Fienden. Fienden som gjorde allt för att göra hennes liv surt, som var ute efter henne, som kränkte och inte förstod och... Ja, allt sånt.
Nu kan hon säga att hon förstår att de gör allt de kan utifrån de förutsättningar som ges. Att de förmodligen vill göra så mycket mer, men inte har möjlighet.
Hon har också en ganska bra insikt i att alla har olika upplevelser av händelser, och att hon själv har en förmåga att bara höra det hon bestämt sej för att höra, och att detta kan göra att hon helt missar väldigt viktiga saker, och att hennes beskrivningar av vissa saker kanske inte alls stämmer överens med t ex mina.

Jag tänker på detta när jag läser mejlen där folk som inte varit med sågar vården efter fotknölarna. Folk som kanske inte kan acceptera att en när och kär är sjuk, eller har en störning, som litar på sin anhöriges beskrivning utan att ta med i beräkningen att det faktiskt är någon med problem som berättar.
Jag säger inte att alla som har negativa erfarenheter av psykiatrin vinklar eller "ljuger" - jag säger att det i många fall finns andra vinklar, andra upplevelser, av samma situation. Och att om man kan förstå detta, kan acceptera detta, så blir livet ganska mycket lättare för alla.

Det krossade mitt hjärta när jag insåg att min dotter om och om igen "ljög" för mej, och hjärtat lagades ihop igen när jag insåg att hon faktiskt inte alls gjorde det - hon upplevde verkligen det hon berättade för mej, även om ingen annan såg saken riktigt så.
Visst har hon blåljugit också, säger inget om det, men det är en annan sak...

Äsch, jag klarar visst inte alls av att förklara detta idag. Bäst att ge upp.