söndag 5 februari 2012

Mummel om verkligheter

Helgpermis blir dygnspermis, hon säger att hon inte orkar vara hemma. Vi bestämmer att jag ska komma och hämta henne hemma vid 16.30.
Jag får mess: "Jag tror jag vill/behöver åka tidigare."
Sätter i motorvärmaren och messar tillbaka att jag kommer om nån timme.
Möts av en likblek mager varelse med ögon som är någon annanstans, och blir rädd. Hon säger att hon vill ha tystnad, men pratar ändå en hel del så länge det är neutrala ämnen, ingenting om henne eller hennes mående, ingenting om hemma eller avdelningen. Ingenting viktigt, m a o.
När vi är framme vid sjukhuset frågar jag om hon vill att jag följer med in, och får det vanliga svaret: "Du får göra som du vill."
Eftersom jag glömt att åka till apoteket, och eftersom apoteket stänger om en halvtimme säger jag att jag återkommer senare, när hon landat lite. Hemma får jag ett litet och väldigt privat sammanbrott, som jag döljer väl för make och lillson, för de ska ju inte behöva lida, eller hur?

Messar dottern, att jag bara vill sova, och hon skriver att det är ok, mami, inga problem. Men: "Jag är mer paranoid än nånsin och fattar ingenting. Allt känns overkligt och jag förstår liksom ingenting."

Är rädd. Vi har bestämt att jag ska komma ikväll, när lillebror åkt till pappa och jag inte behöver känna mej stressad över nånting, egentligen. Men vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Och framför allt: vad är det jag inte ska säga?

Jag vill ha manualen. Jag vill ha manualen som punkt för punkt förklarar hur man gör, som förklarar vad jag ska göra för att få henne att överleva, ge henne ett liv som inte hela tiden kretsar kring smärta och lidande.
Många gånger har vi pratat om hur nödvändigt det är att inte ha hela sin identitet i sjukdomen, att inte bli diagnosen eller diagnoserna, men nu tycker jag att jag ser henne glida längre och längre in i den rollen. Hon är inget annat än psykiskt sjuk/störd, vad det nu är. Hon vet att den slutna "vården" inte hjälper henne det minsta, tvärtom. När hon är inlagd - om det inte är frågan om att bara få "vila" ett par dagar, max en vecka - sjunker hon bara djupare och djupare ner i ingentinget, i den pseudo-tillvaro som inte har någon verklighetsanknytning alls. När hon är omgiven av sjukdom, av psykoser och schizofreni och hypomani och depression, finns till sist ingenting i henne som orkar kämpa emot, kämpa för ett liv som, även om det aldrig kan bli "friskt" i vårt jävla normsamhälle, åtminstone innehåller ett litet mått av glädje och framtidstro.

Jag vet att hon är livrädd för sin terapi, hon orkar inte med tanken på att släppa sin sjuka identitet, att jobba så hårt, så hårt för att skapa sej en ny som har den där tron på att hon ska bli en sådan där produktiv samhällsmedlem som den så haussade arbetslinjen förespråkar. Just nu är hon absolut skräckslagen inför att söka aktivitetsstöd, hennes två (eller är det tre?) år har gått, och nu ska hon alltså bedömas igen. Sjuk nog? Frisk nog? Och vad ska hon ta sej till??? Det gnager i henne hela tiden, och när läkaren sa till henne att han tyckte att hon skulle skicka ansökan utan läkarintyg, det kunde de komplettera med sedan, fick hon panik.
Och jag undrar varför han säger så, varför han bara inte kan säga till henne att det inte gör någonting att hennes behandlande läkare är långtidssjukskriven, det fixar sej, han skriver intyget???

Ibland känns det som om dessa "experter" inte vet ett skit om sina patienter, om de diagnoser de alltså ska vara experter på. Att de inte är intresserade av att lära sej något heller, för den delen.

Där står man alltså. Mamman är hysterisk, vad gör vi med den där jobbiga människan som tror att hon kan ställa krav, som tror att hon vet mer om patienten är vad vi experter gör, som har mage att tro att hon kan ha åsikter om det vi gör.
Eller inte gör, då.
"Hon har helt rätt, vi kan inte hjälpa henne" sa en i personalen till mej förra veckan. Har det inte gått lite för långt då? Vad har de i så fall för funktion på plats på avdelningen?

Förlåt mina osammanhängande tankar utan slut... Runt runt runt, hela tiden, utan paus och utan vila och med en ständig rädsla, främst utifrån personalens ståndpunkt: "Vi kan inte hjälpa henne".
Och där är hon, alltså. I en sjuk, sjuk miljö, med sjuka sjuka människor som kallar henne hagga och hora och jävla anorexispöke och ber henne gå hem och skära sönder sej eller ta livet av sej för något annat duger hon ju inte till.
Där ska hon vara, eftersom hon inte vågar vara hemma. Och hon vågar inte vara hemma av rädsla för vad hon kan göra mot sej själv. Så hon är på avdelningen där de säger "vi kan inte hjälpa henne", och det går bara runt och runt och runt utan slut...

2 kommentarer:

Systerdyster sa...

Jag ser din förtvivlan och maktlöshet och vet i sanningens namn inte vad du ska göra eller hur jag ska skriva några tröstande eller konstruktiva ord.

Å ena sidan tror jag, att lika lite som man kan "ta sig i kragen" om man drabbats av en hjärtinfarkt eller en fraktur, lika lite kan man ta sig i kragen och tillfriskna i ett psykiatriskt sjukdomstillstånd.

Å andra sidan har jag träffat på många som gömmer sig bakom eller blir sina psykiatriska diagnoser något som iofs förekommer bland somatiskt sjuka men inte i samma grad.

Men - den somatiska vården går ut på handling, har man en fraktur så hamnar man på operationsbordet, fixas, ev. rehabiliteras och så är det klart. Hela psykiatrin ger en bild av en hopplöshet och okunskap, vad finns det för individuell vårdplan för din dotter, en sån som SKA upprättas för varje patient. Bara en sån sak som att behandlande läkare är sjuk och utan ersättare ger för handen att man struntar totalt i patienterna och enbart förvarar dem.

Särskilt märkligt är det inte att din dotter blir sin diagnos när ingen (förutom du) tar till vara det friska inom henne. Hon har ju insikter även om de är mörka. Hon förstår att det där stället aldrig kommer kunna hjälpa henne mot ett tillfrisknande.

Fy fasen. Det är dags att rikta strålkastarna mot psykiatrin nu! Vi som jommar inom den somatiska vården har en del fördomar mot våra kollegor inom psyk, dessvärre bekräftas en del av dessa fördomar när jag läser här och annorstädes.

Önskar så att jag kunde vara till hjälp för dig och din dotter. Du ska fanimej inte behöva vara ensam i allt det här. Styrkekramar och pep, pepp, pepp!

Mummel sa...

Tack, mer än jag kan säga.
Önskar jag kunde rikta strålkastaren mot psykiatrin, med där finns ordentliga utmaningar.
Som att inte många patienter vill/vågar berätta om sina upplevelser, inte ens anonymt.
Och anhöriga - ja, de är ofta så totalt slut att de helst inte ens tänker på skiten...
Kanske kan det gå, nån gång. Men där finns ännu ett problem: det blir ingen respons. Tänker på bl a boken Slutstation rättspsyk (http://rattspsyk.wordpress.com/), som tigits ihjäl. Det var väl ett par inslag på nyheterna, några artiklar i rikspress, men sen? Vem tror att saker egentligen ändrats?
Är livrädd för att det är där vi slutar, slutstation rättpsyk, när den "normala" psykiatrin gett upp och ingen anser sej kunna hjälpa.
Kram.

<