Om personalmisstag

Hittar henne i mörker, på rummet. Totalt mörker, och när jag går fram till sängen, försöker komma nära och krama, kvider hon till i smärta, och jag vet genast att jag inte vill se, att det är bra att ljuset är släckt så att jag får lite tid på mej att tvinga bort paniken ur mitt ansikte.
"Du kan ju inte bara komma utan att förvarna", säger hon, viskar hon, så lågt att jag skulle kunna låtsas att jag inte hör, men det gör jag inte. Jag säger bara att vi ju bestämde igår att jag skulle komma när lillebror åkt, har hon glömt det???
Kanske har hon glömt det, kanske inte, men skadat sej har hon, Ordentligt. I ansiktet. Vad jag vet.


Säger att jag kan åka om hon vill, men att jag helst stannar.
"Jag vill inte att du ska se mej såhär", säger hon, och jag svarar att hon borde veta att jag inte blir rädd (lögn!) och att jag hellre vill veta när hon mår så dåligt (lögn igen!), och att jag kan vara där och vara tyst om hon vill.
Hon svarar inte på det, så jag vet att hon vill ha mej kvar och att hon vill prata. Och vi pratar. Mest gråter hon, och jag vill också gråta, skrika, rasa, men jag hållet och smeker och försöker hela tiden komma ihåg risporna i ansiktet så att jag inte gör henne illa, och hela tiden är jag helt uppfylld av skräck, mår illa av ren rädsla, tänker att detta klarar jag inte, jag kommer inte att kunna hålla liv i henne till på onsdag när den jävla vårdplaneringen ska vara, finns ingen möjlighet att hon klarar sej dit.
Hon berättar om vad hon upplever som vidrigt bemötande från personalens sida, om okänslighet och ren otrevlighet, om att hon larmat innan hon skadat sej, larmat också efter det hon gjort det, men att ingen varit hos henne under ångestattacken, ingen gjort annat än fräst "Vill du ha en Xanor, eller" när hon låg skakande och gråtande i fosterställning, skräckslagen och dissociativ.

Det är hennes upplevelse, alltså är den korrekt. Hon berättar om hur hon är på väg tillbaka, hur hon känner att det blir svårare och svårare att prata med personalen, att hon inte längre vågar göra det, eftersom hon är rädd för hur hon ska bli bemött. Att hon verkligen försökt berätta hur hon känner, men att det känns som om det går in genom ena örat och ut genom det andra på personalen, att inget lämnas över vid skiftbyte eller till läkare - och jag känner hur hjärtat blir en liten stenhård isboll, där är min skräck, igen.
Det går bara inte om hon drar sej undan igen, men jag kan förstå om hon inte orkar fortsätta försöka. Hon sa: "Vet du, mamma, jag kan sitta härinne en hel dag utan att någon kommer in för att kolla hur jag mår", och bilden kommer, av henne hängande från ett dörrhandtag, stel och kall, död sedan flera timmar, och ingen har upptäckt det.
Jag undrar vilken info man skulle få, egentligen? Vilken info skulle man orka ta in i det läget? Vilka personalmissar skulle man släppa förbi sej för att man helt enkelt inte orkar, och för att det ju ändå är för sent?

På näthinnan har jag bilden av hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat. I magen bor skräcken, och jag hoppas att hon håller sitt löfte att ringa mej när som helst om hon går ner i det där allra värsta igen. Tror inte på det, men hoppas ändå. Eftersom vi ju faktiskt kan kommunicera, och för att hon faktiskt pratar med mej till och med när hon säger att hon inte vågar prata mer.
Framförallt hoppas jag att hon lever imorgon. Givetvis hoppas jag att hon lever i övermorgon och nästa år och alltid, men just nu är det fråga om en liten stund i taget att orka.