Mummel om förtvivlad hjälplöshet

På sjukhuset, den låsta avdelningen, som är i kaos med ett stort antal vikarier och patienter i olika grader av aggressivitet och apati, Gökboetassociationerna är inte långt borta.

Hon är skrämmande mager och kritvit, och personalen stoppar mej i korridoren, de som är ordinarie, vill säga, och uttrycker sin oro.
Liksom jag känner de inte igen sej i hennes mående. Inte som vanligt, inte alls.
Men hon pratar med mej. Jag tror att hon också har börjat prata lite med personalen också, men det tog nära två veckor, två veckor av inlåsning och självskador som ingen visste om.

Hon berättade för mej att hon skadade sej mycket mer än de visste då, och jag sa att jag ska prata med dem, är det ok?
"Du kan inte fråga mej sånt nu", säger hon. Så jag sa att jag ska prata med personalen, och hon nickade.
Så rädd... Både hon och jag, tror jag, för varför skulle hon annars berätta? Risporna i ansiktet såg jag ju, och personalen också, förmodar jag, men allt det andra såg ingen. Och ingen reagerade visst på blodiga lakan och handdukar heller.
Tvingade till mej ett anhörigsamtal, med läkaren. Berättade om min stora rädsla, om hur annorlunda det är den här gången, hur jag inte känner igen, hur hon inte känner igen, och att jag tror att hon för första gången upplever en djup depression.
Får inget gensvar. Alls.

Hon är ordinerad Xanor, som depottablett en gång om dagen och därtill vid behov. Hon har ständig ångest och svårt att andas, och hon säger: "Jag känner ingenting, förutom ständig ångest, och när jag inte känner något kan jag ju inte börja nysta i vilka känslor som orsakar ångesten".

Hon har berättat om självmordstankarna, hur hon tänkte hoppa framför tåget, hur hon vaknade med tanken på att hänga sej, och det är fruktansvärt otäckt. Aldrig förr har hon pratat så, och även om vi haft otaliga tillfällen med akuten på grund av intoxer har det inte varit såhär. Då var det ett medel för att orka fortsätta, för att få hjälp, inte ett slut.

Den dagen vi till sist lyckades få henne inlagd sa hon till mej att det skulle ha varit mycket lättare att ha gjort det på det andra sättet, det vill säga skada sej, eller genom ett självmordsförsök, för att göra så som vi gjort upp tillsammans med vården funkar ju inte.
Och vad ska jag säga? Jag vet ju hur det fungerar. Jag vet varför hon inte vill åka in till akutpsyk. För att om hon åker dit och säger att hon tänker skada sej, att hon tänker ta sitt liv blir hon hemskickad.
Så går det till. Det har hon upplevt så många gånger att hon alltså inte vill åka dit längre. Utom i ambulans, då, och målet är ju att undvika det.
Vårt mål. Inte vårdens, kan man tänka.

Jag har burit mycket rädsla genom åren, men aldrig någonsin har jag varit så rädd som jag är nu. Höstens alla händelser har brutit ner och mattat ut henne, det är jag säker på. Pappas cancer, flytt, fysisk sjukdom som gjort att hon tappade mer än tio kilo på bara några veckor, bemötandet hon fick då av vården med misstro och folk som förutsatte att de symtom hon hade berodde på hennes psykiska sjukdom - allt detta i kombination är för mej en självklar förklaring till vad som händer nu.

Utmattningsdepression? Inte alls omöjligt. Och läkaren säger: "Jag ser i din journal att du fått antidepressiva utskrivet förut och att de inte hjälpt dej", och så är det med den saken. Dottern säger att hon ju aldrig varit deprimerad förut, vad skulle de ha hjälpt för då, men än så länge är det alltså vitaminer och benzo, vilket gör henne förtvivlad.
Hon vill inte ha det. Hon vet hur jobbigt det är att komma av skiten sen.

Jag vet inte hur jag ska orka. Vet inte heller om jag vill. Vet definitivt inte vad jag ska göra, även om jag givetvis både orkar och gör, fan vet hur.
Känns som om jag sviker, om och om igen. För jag kan inte lindra, inte hjälpa, inte göra allting bra. Inte ens kan jag få läkaren att fundera på om den hopplösa borderline-bruden faktiskt kan ha en depression på grund av vad livet bjudit det senaste året.

Mummel om knäppisar

Jag tror att detta är det värsta jag sett när det gäller intagna, och det vill inte säga lite.
Dottern ringer:
"Mami, jag blir tokig på riktigt, det är inte en lugn stund, oväsen hela tiden, jag orkar inte med det här, det är rena dårhuset här!"
Säger förstås att det ju faktiskt är ett dårhus - dagens upplaga av dårhus - och att jag förstår vad hon menar, för jag var faktiskt där och såg hur det ser ut.
"Jag pratade med personalen om det, att jag inte står ut", säger hon, "men de säger bara att jag får stå ut vid måltiderna och annars vara på mitt rum, hur kan de säga så?", och vad svarar man på det? Att det är så det är?

Gökboet. Så känns det. Jag blir inte ofta rädd på slutna avdelningar längre, men igår var ett sådant tillfälle. Jag föreslog att hon skulle plugga in sina lurar och lyssna på musik, och då sa hon att hon ju ändå såg dem, och när jag föreslog en sovmask sa hon att då ser hon ju inte om någon kommer för att hoppa på henne, och jag tänker att ja, jag förstår henne, jag förstår vad hon menar efter vad jag själv såg.

Lurarna, ja. Dem får hon ha, men bara ute i korridoren. Hon är förbannad på att hon inte får ha dem och sin laddare, men då föreläste jag en smula om handlingar och konsekvenser - hon har skadat sej under den tid hon var inlagd i Stora staden.
När jag kom dit med hennes grejor gick jag sönder. Hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat.
Det är första gången hon gett sej på sitt ansikte, vad jag vet. Men vad vet jag? Jag vet att hon inte har ärr i ansiktet, inte som på armar, ben, bröst, mage...

Hur kan jag stå ut med att skriva detta? Hur kan jag reagera på hennes rumskompis som jag gör, med ett "hon har värre ärr än dottern", bara konstaterande, inte mer?

Kanske är jag lite galen själv nu. Kanske är jag en av knäppisarna.

Jag föreslog att hon skulle låtsas att hon var journalist under cover, försöka ta ett steg tillbaka och observera människor och beteenden för att kunna distansera sej från allt det jobbiga, från alla som går henne på nerverna och ger henne än mer ångest, och då sa hon att då kan ju någon tro att jag är schizofren, och jag svarar: "Men vad gör det, då?"

Så är det nu. Den becksvarta humorn får regera, annars delar vi nog rum snart däruppe, hon och jag. Bland de andra knäppisarna.

Reagerar som jag alltid gör, med att bli mer eller mindre rasande över att alla, oavsett diagnos, tvingas ihop på samma avdelning. För de har ju alla "psykiatrisk problematik". Som benbrott och hjärtinfarkt, det är väl "fysisk problematik", och borde m a o behandlas på samma sätt???

Att se dessa människor, mitt i sitt värsta lidande, tvingas ihop på ett sätt som inte ger någon av dem möjlighet att få den hjälp de behöver är fruktansvärt. Tillochmed jag vet ju att man behöver lugn och ro om man har ångestproblematik - och då är alltså alternativet att stanna på rummet under vårdtiden.

Den är, enligt läkaren, tre till fyra veckor, och det grät hon över. Jag sa att det är som det är, något vi har att förhålla oss till nu, och jag förstår hennes förtvivlan över att behöva vistas så länge på avdelningen. Samtidigt är det, för mej, en oerhörd lättnad. Inte en komplett sådan, förstås, jag såg henne och vet att hon kan skada sej om hon vill, men jag vet ju också att det finns personal där, det finns mediciner som delas ut ett piller i taget, och jag kan tillåta mej att inte vara ansvarig under en tid.
Stannar hon? Jag är tveksam. Det är ju faktiskt så att hon vilken sekund som helst kan bestämma sej för att hon inte vill vara där, hon kan skriva ut sej - och det ska mycket till innan det sätts ett vårdintyg.
Det vet jag, för jag har varit med förr. Liksom hon. Och kanske är det just det som kan få henne att stå ut. Hon har erfarenheter och kunskaper som gör att hon är medveten på ett helt annat sätt än för bara något år sedan, och jag måste tro att det gör att hon inte drar därifrån i affekt.

Sover gör jag inte, och jag börjar oroa mej väldigt för mej. Jag försöker dra energi ur min trädgård, plocka mina örter och kryddor och använda dem i köket, men det är svårt. Mat smakar damm, och färgerna är bleka. Jag kan känna dofter, men också de är fadda och urlakade.
Det är nära nu.

Misstag att tro på positiva saker

Såhär är det: när det äntligen händer bra saker, sånt som är positivt och framåtriktat och tycks kunna leda till nånting bra för min dotter - så skär hon sej. Eller rispar. Huvudsaken är att hon gör sej illa, och på sjukhus kan hon ju inte komma åt att spara medicin så att hon kan överdosera, men grejor att rispa eller skära med är inte så svårt att få tag på.

Jag plockar av henne gem, häftklamrar, you name it - men det är inte svårt att hitta på nåt annat.

Så är det nu. Igår kväll sms:ade storsonen, han var skitorolig eftersom hon facebookade en massa skit. Jag ringde avdelningen, bad dem titta, och allt var lugnt. Sa de.
Kvällen före hade hon rispat sej, däremot. Efter en jättebra dag med positiva besked och umgänge med fina vänner, för så fungerar det.

Om allt är skit gör hon sej illa, ångesten lättar, säger hon. Av blodet och smärtan, uppenbarligen. Om det är bra gör hon sej också illa, eftersom hon är övertygad om att hon inte förtjänar att må bra och därför måste hon straffa sej själv.

Sjukt va? Jag tycker att det är sjukt. Jag vet att det är sjukt. Det vet hon också, och vi står på samma plats där: ingen av oss förstår varför hon funkar som hon gör eller ens hur. Det är en önskan hon har uttryckt nu på senare tid, hon vill veta vad det är som händer i och med henne, förstå sej på sina känslor och varför de tar sej uttryck i ångest och självdestruktivitet.

När jag pratade med korttidsboendet var jag noga med att påpeka att hur otrevlig hon än kan vara (och det kan hon, lita på det, uschiamej) så har hon aldrig varit våldsam, aldrig vänt sin ångest utåt. Om man kan säga så.
Det var så inihelvete skönt att prata med den där kvinnan, hon var lugn och fin och sa helt rätt saker, att de var vana och inte blev rädda av ångest och blod och panik, att de var vana att de boende var otrevliga och inte tog saker personligt.
Det viktigaste: hon pratade om sen.
Hur det kan bli efter behandlingshemmet. Att kanske min dotter behövde komma och bo hos dem ett tag efter behandlingshemmet, som om det är ett faktum att hon får sin ansökan beviljad (och om jag vore religiös skulle jag tillbringa min tid på knä i bön, det ska ni veta!) och att det är viktigt att tänka minst ett steg vidare.

Så chockartat. Det finns faktiskt människor inom kommunen som försöker se individer, se att de har en framtid och inte bara ett nu. Vi är vana vid att det görs först och tänkes efteråt, när allt gått åt helvete, så denna framåtriktade inställning... Glädje. Chock. Hopp?
Men hon klarar det inte, inte ens det. Det blir för bra, och hon rispar sönder sej igen.
Fy fan så hon ser ut, armar och ben och bröst, magen är ganska ok men ärrad ändå... Vill inte tänka så. Måste vara den som orkar se det bra, det goda, det positiva och bära mitt barn lite lite till även om hon passerat myndighetsdagen...


(Nu gör jag som vanligt, skriver alldeles för långa inlägg för bloggosfären, men det skiter jag i. Min blogg. Min ventil, och där behöver jag spy ur mej. Jag blir aldrig nominerad till bloggawards (vilken grej, förresten....) och det skiter jag också i. Egentligen är väl det här inte en blogg? Jag vet inte reglerna, men det skiter jag ännu en gång i. )

Mummel om självskadande

Det har hänt igen.

Jag försöker sortera mina känslor, men det är helt omöjligt. Mest känns det tomt.

Efter den första skållheta paniken upptäcker jag att jag är stum och uttryckslös, det är knappt så jag känner att jag själv har en kropp längre.

En timme i taget. Eller en minut. Ibland är det bara en sekund man klarar, och det genom att medvetet fokusera på att andas.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Är en svikare på alla plan, eftersom jag är idélös och därtill handlingsförlamad. Alla idéer under alla år har sugit ur all kraft. Allt handlande har lämnat ett tomt skal, en överlevnadsstrategi som helt handlar om att stänga av.

Och att jobba.

Det finns uppenbarligen inget skyddsnät för oss anhöriga. Man ska finnas till hundra procent men har inga rättigheter för egen del. Resten av familjen räknas inte. Om den trasas sönder är egalt.

Jag är så väldigt trött, men upptäcker att jag har arrangerat ett reportage lik förbannat, med en annan mamma, en annan anhörig, för om detta måste det berättas. Kanske kan det ge nånting, en liten tröst för alla de andra familjerna som sitter i samma skit?

Igenkännande och känsla av att inte vara ensam kan bli det som ger en liten gnista till, som gör att de orkar en dag till.

Hoppas jag.