Mummel om längtan

Idag gråter jag.

Jag längtar efter mitt barn. Jag vill ha henne här. Inte långt borta, både fysiskt och på alla andra vis man kan tänka sej.

Ibland när vi pratar känns det som om hon är nära, som om hon är den underbara unge, unga kvinna, människa, som jag känner.
Andra dagar är det bara sjukdomen som talar, grym, distanserad, hatisk.

Det är en oavbruten berg-och-dalbana, och ibland känns det som om jag inte klarar det, som om det kommer att döda mej, rent bokstavligt talat.

Möte med soc: sjukdomen är där. Hatisk. Rasande. Oavbruten okänslighet, ingen möjlighet att få kontakt.

Och jag, jag får sitta och säga att hon inte får komma hem. Att jag inte kan älska henne nog mycket för att ta henne ur mörkret som får henne att skada sej. Att hon måste ansvara för sej själv nu.

Hon skriker: då skriver jag ut mej, direkt, jag vill inte vara där, jag mår sämre än nånsin, de kan inte hjälpa mej.

Jag får hjärtklappning. Tappar känseln i händerna, armarna - och måste verka lugn, säga: det kan du göra, det är ditt beslut. Du är där frivilligt, ingen tvingar dej. Men vart ska du ta vägen? Hur ska du försörja dej? Om du lämnar hvb-hemmet nu måste du jobba, eller plugga, annars har du inga pengar, kan inte betala hyra och mat. För du får inte bo hemma hos mej och göra ingenting igen, det funkar inte, vi har testat, eller hur?

Till sist åker hon med tillbaka, och hon verkar - nöjd...???

Jag inser att hon testar. Testar om jag står kvar, om jag är pålitlig, stå för vad jag sagt och säger. Jag vet inte hur det känns, det är dubbelt: skulden kväver och får ännu en gång armarna att domna bort trots att jag känner mej lugn och fin, jag ser att jag skakar men förstår inte. Samtidigt en känsla av tillfredsställelse, eftersom jag stått kvar, eftersom jag är pålitlig, inte ger efter, säger att jag vill att hon ska ha ett bra liv under hela sin framtid, inte tänka kortsiktigt (...vilket innebär att hon måste ut före sommaren, före Hultsfred, före alla konserter och festivaler som en nydvuxen tror att hon ska kunna besöka utan pengar utan bostad utan jobb utan allt ...) utan inse att de här månaderna är en parantes, men kanske den viktigaste parantesen i hennes liv, grunden för liv, för framtid, för ett mående som inte ger sönderskurna armar ben bröst...

Jag har stängt av, och lever en timme i taget. Undantaget är lillebror, som är det konkreta glädjeankaret, han tillåter inget flummande iväg i svarta hål, vare sej för mej eller för storasyster eller storebror. Han är. Här och nu.

Det är veckorna utan honom som är outhärdliga. När lägenheten bara är lägenhet, inget hem. Han fyller allt och alla då han kliver in, med liv och ljus och skratt och gråt, allt det där som inte får (tillåts? kan?) finnas när han är borta.

Jag vill ha henne här. Jag vill ha alla mina barn hos mej så att jag kan skydda dom från... Allt.

Och det går inte.

För många misstag

Det är för mycket nu. Jag skriver inte - om inte lilleman är här, för han anser att det är nåt jag ska göra innan vi somnar på kvällen.

Det känns som om varje val jag gjort, varje beslut jag tagit, varit ett misstag. Ibland känns det så.

Men: jag vet att det är så att jag baserat alla beslut, gjort alla val, så gott jag kunnat efter den information jag haft just då - och mer än så kan man ju inte göra.

Jag borde nog börja försöka tänka mer på att jobba med att övertyga mej själv om att jag faktiskt är bra. Att jag, om inte annat, gör så gott jag kan. Att jag bara kan styra mej själv och mina beslut, ingen annans - men det är fan så svårt när man om och om igen upptäcker att man får sopa upp skiten efter andra, att man får fan för andras val och beslut...

Ja, jag är nere, och ja, jag känner mej uppgiven. Jag förmodar att det mest är trötthet, eftersom jag även fortsättningsvis försöker att göra så gott jag kan, ta de beslut jag känner att jag måste ta så gott det går. Trots att det känns onödigt, eftersom andra tar beslut och gör val som suddar ut alla förutsättningar jag baserat mina på...

Nej. Flum. Orkar inte.

Mummel om socmöten och hvb-hem

Det har varit möte. Socialen har varit på besök på hvb-hemmet, där dottern vistas.
Frivilligt.

Nån sorts plan finns, men hon säger att hon vill därifrån, så fort som möjligt vill hon därifrån.
"Men varför?" frågar jag.
"Jamen jag mår dåligt här", säger hon.
"Men du mår ju dåligt när du inte är där", säger jag. "Och som jag uppfattar det när jag pratar med personalen gör du jättebra framsteg."
"Det är inte personalen", säger hon. "Det är de andra ungdomarna, det är så aggressivt, du fattar inte".

Klart jag inte fattar. Men en sak fattar jag: hon gillar inte när det inte är hon som är i centrum, hela tiden. Vilket, förstås, är en omöjlighet på ett hvb-hem för unga med psykosociala och psykiatriska problem. Där måste alla vara i centrum...

Jag kan bara hoppas. Hoppas att hon ser sina egna framsteg. Ser att hon har rätt att unna sej att misslyckas, att lyckas, att må bra, och också att må dåligt. Att hon kan se att livet består av allt det där.

Det är en fråga om dagar innan hon är myndig nu, och jag har så jävla ont i magen över risken att bli helt utestängd. Att hon fattar det beslutet. Beslutet ligger ju hos henne: vill hon inte att jag ska få info så får jag ingen info, punkt.

Pratade med hennes pappa igår, för första gången på månader. Det var intressant: han erkände att han har det jättejobbigt med det här, eftersom han känner igen så mycket av sina egna problem i det vår dotter går igenom.

Hon är hans spegel, och han pallar inte. Men han ska skriva till henne. Ringa klarar han inte, säger han. Den fege, egotrippade jäveln. Men vad väntar jag mej? Det har alltid varit han som är förstaprio i hans liv, aldrig barn.

Så. Jag är här hemma och har så inihelvete ont att jag inte vet hur jag ska orka. Jag är van vid att ligga på smärtnivå 6-7 på en tiogradig skala, men nu är jag uppe på 9-10, och det är otroligt påfrestande.

Att inte kunna röra sej. Inte kunna lyfta lilleVild. Eller knappt ett mjölkpaket, för den delen. Ska jag klara att jobba nästa vecka?

Jag måste det. Annars går det åt pipan ekonomiskt också, som lök på laxen, grädde på tårtan, och så vidare.

Ett ynk. Är jag.

Diskbråcksskrik

Det har brakat i ryggen.

Jag orkar inte det. Inte en gång till. Jag känner igen det, så det finns inga tvivel i mitt sinne: en disk till har gått åt helvete.
Nånstans mitt i ryggen, inte ländryggen, lite högre upp. Känns ner i vänster ben, inte det högra. Så det är ett nytt.

Sammanlagt tre nu: ett i nacken, ett i ländryggen - och så den nya jävla trasiga disken som gör att jag inte kan nånting. Nästan.

Jag vet hur man gör. Jag har både träningsprogram och övriga kunskaper när det gäller att hantera diskbråck.
Det är bara det att jag inte står ut med smärtan nu. Jag orkar bara inte. Och jag orkar inte veta att min och min lilleVilds vecka tillsammans gått åt helvete, och att jag kanske inte kan jobba på flera veckor nu när ekonomin håller på att gå åt helvete.

Just nu är det bara synd om mej. Inget annat. Så jävla synd om mej.

Mumliga ventilationsfönster

Imorse sken solen.
Efter en liten stund - i duschen, faktiskt - insåg jag att det var påskafton.

Och jag var helt ensam. På väg till jobbet, as a matter of fact.

Jag kokade inga ägg. Ingen målade ägg. Påskpyntslådan står och dammar på en hylla i garderoben.

Och jag trivds.

Jag kände mej inte ett dugg ensam och övergiven och utanför traditionella familjefiranden.

Jag trivdes. Trivs fortfarande, faktiskt.

Jag tänker på mina barn, längtar efter dom, men knäcker inte ihop för att vi inte sitter och målar kokta ägg som vi alltid gjort.

Den tiden är över, och det är helt okej.

Om det blir så att den lille är hemma över påsk nån gång ska det pyntas och målas ägg och fjantas, det lovar jag. Men inte annars...

Misstag att blogga?

När jag nu ska skriva mitt 101:a inlägg kom tankarna: varför bloggar jag?

Jag vill inte provocera. Jag vill inte vältra mej i andras liv. Jag är helt ointresserad av mode.

Jag konstaterar: det är för min skull. Formen passar - man kan få skriva ur och av sej i princip varsomhelst. Anonymt. Ingen kan hitta den där hemliga boken man ältar i och invadera ens mest privata sfär.

Vilket har hänt. Otroligt kränkande var det, och jag mådde fysiskt illa. Tänkte bränna alla mina Böcker, från ungefär 1978 och framåt, visserligen ofta med stora hål i "rapporteringen", men ändå...
Nu gjorde jag inte det, och det har sin väldigt enkla förklaring: det har att göra med min pappa, faktiskt. Jag tänker att de där böckerna kanske nån gång ger mina barn en möjlighet att "lära känna" sin morsa. Följa utvecklingen, s a s. Men det är nåt som ligger i framtiden, det, just nu är det bara för mej själv jag skriver i mina Böcker. Lägger dom i en låda på vinden när de är fulla, i värsta oordning.

Det här, däremot, alltså bloggandet, är en annan sak. Här kan jag skriva sånt jag inte skriver i mina Böcker. Älta sånt som faktiskt inte har med mej att göra också. Och kanske, kanske ge andra i samma situation en smula ... tröst? Hopp? Vetskap om att vi är många, och att ingen därför är ensam?

Jag vet inte. Jag siktar inte på topplistor, länkar inte hit och dit (bara ibland...), vill inte visa upp mej eller mitt liv eller mina barn.

Jag fick frågan en gång, nämligen: varför lägger du ut privatsaker på nätet, varför skriver du inte i böcker?

Och svaret står alltså ovanför här: det är svårare att hitta mina tankar i offentligheten än i mitt hem eller min väska...

En del kränkningar sitter djupt, helt klart, och om nån som står en nära, som man litar på, tar sej rätten att utan tillstånd läsa i Det Mest Privata sitter det fast...

Nu är jag relativt säker.

Och det här inlägget blev inte alls det jag menade - det var nog det där med 100 som lös mot mej då jag loggade in som väckte såna tankar.

Vad jag skulle skriva om: socialens tystnad och ovilja att informera. Om nånting. Försäkringskassans nya organisation, som gör att man inte får kontakt med handläggare - i hela länet jag bor finns inte en enda som handlägger frågor som handlar om underhållsstöd. Upptäckte jag.

Det blir vid annat tillfälle!

Mummel om gladklumpar

Det är konstigt hur man ibland inser att det känns nåt i magen. Nåt ovant. Som är svårt att definiera.

Som idag. Jag har varit hos frissan, och känner mej rätt nöjd: kort, och blondare. Jag blir ju mer och mer "åldersblond", så jag har länge tänkt att de där fina grå ska få växa ut ifred, liksom, men hur? En skarp utväxt är inte kul. Fult, helt enkelt. Så idag klippte jag av eländet, och frissan la i en massamassa slingor.

Promenerade till min mor och far, och där, på gångbanan, hände det: känslan...
Fick fundera en stund. Sen insåg jag vad det var. En liten gladklump i magen. Glad! Allt kändes.... Ja, rättså bra.

Det har hänt en del den här veckan, sånt som får funderingar om synkronicitet att frodas. Det bidrar nog till gladet.

Det känns ovant. Jag försöker att inte tänka att det är anti-depp-pillren som kickat in efter jag-vet-inte-hur-länge, utan att det helt enkelt är så att det finns många saker i mitt liv som faktiskt framkallar glädje. Men jag har inte haft förmåga att känna den på ett tag, så det här är ju en riktigt bra utveckling?

Nu tar jag en ingefärskaramell till, och njuter av att jag faktiskt kan känna både smaken och att det svider lite på tungan.

Känna kan jag alltså fortfarande.

Mummel om rikedom

Så här säger jag till mina barn:
Jag är rikast i världen.

Är'u inte klok? svarar dom, som vet hur taskigt med pengar jag har...
Men, säger jag, jag har fått tre underbara ungar, det är ju helt otroligt, och rikare kan man väl inte bli?!?

LilleVild pussas då. Och säger "å, mamma, jag älskar dej också", medan de stora blir .... Ja, mest kanske generade.

Dottern blir förbannad, ibland. Hon anser att hon är en belastning för mej, nästan vill att jag ska säga att jag... Ja, jag vet inte. För hon vet att hon är en av dom tre i hela världen som fyller mitt liv med kärlek. Älskar henne gör jag alltid. Jag kan säga: Dej älskar jag alltid, även om jag definitivt inte gillar en del av de saker du gör mot dej själv, eller mot andra. Det ena har inget med det andra att göra.

Storsonen är nog den som är mest generad nu, han är ju vuxen, och försöker "vara man". Vad han nu lägger i det... Men kramas gör han fortfarande, t o m när vi möts på stan och han är omgiven av vänner.
Fast å andra sidan får jag kramar av hans kompisar också, och "hur är det med dej"-frågor....

Just idag är jag så otroligt glad åt att jag är rikast i hela världen. Jag ser på min lilleskrutt, min senkomling, och anser att hans tillkomst är bland det viktigaste i mitt liv - det finns ju två till, då...
Men den lille sladdisen är vad som håller mej igång nu. Alternativ finnes icke. Han inte bara behöver mej, han älskar mej också. Nästan jämt. Han kan få svarta ögon ibland, men det är ju samma sak där: skilja på sak och händelse. Mamma älskar han, men inte allt hon gör och säger, gudskelov.

Om barnen inte ifrågasatte mej skulle jag bli riktigt orolig. Känna mej misslyckad. För då har mitt viktigaste budskap inte nått fram: kärlek innebär inte utplåning, eller att man alltid håller med. Kärlek finns där som trygghet, resonansbotten, stabilitet. Man ska veta att man kan ifrågasätta allt utan att kärleken påverkas.

Rikast i världen. Det är jag, det.

Mummel om sjukdom och elände

Det värsta jag vet är sjuka barn. Små sjuka grabbar, som har jättehög feber och hostar och hostar och bara är stilla.
Som säger: "Mamma, jag vill ligga i min säng", när det i vanliga fall är full rulle från morgon till kväll, inte en sekund i stillhet.

Nu vill han mest bara ligga. Eller sitta, kanske. Och jag vet inte om jag ska ringa sjukvården eller ej.

I o m att jag varit med förr vet jag att de i princip kommer att garva åt mej.
"Jaså, feber sen i tisdags, kom igen när det har gått en vecka."

Men - han är ju aldrig sjuk! Kan ju vara därför det blir extraläskigt, i o f s. När han varit sjuk har det varit två, max tre dagars feber. Nu är det andra gången på några veckor som han är jättedålig.

Själv hostar jag också, men det har jag vant mej vid. Har varit tät och hostig sen november, och förklarar det med att jag är så nersliten i största allmänhet att varenda litet förkylningsvirus som fladdrar omkring kastar sej över mej, direkt. Kanske har jag feber ibland också, men med den medicindos jag stoppar i mej varje dag håller jag mej på benen. 6-8 citodon, 4-6 paraflex, maxdos lyrica. Det krävs en hel del feber för att slå igenom det!

Igår pratade jag med behandlingshemmet, och var tvungen att gråta lite... De samtal jag fått från dottern har ju varit anti-allting hela tiden, men kontaktpersonen berättade nåt fantastiskt: hon hade kunnat skratta åt sej själv! Berätta om en resa de gjort, om hur hon gjort bort sej fullkomligt vid flera tillfällen - och kunnat garva åt det!

En liten sak för normalstörda. Ett jättesteg för henne, som aldrig nånsin klarat av att ha nån som helst självdistans, eller se tokroliga grejor och misslyckanden som annat än katastrofer.

Det finns hopp. Så känns det. Om hon stannar där.

Och livet, det vardagliga, utan mitt älskade barn, fortsätter på nåt vis. Jag vet inte riktigt hur, och attackerna av längtan efter henne är otroligt svåra att orka med, men jag unnar mej att gråta.
Min Älskadesystervän var här på besök, och i hennes famn kan jag gråta. Ordentligt. Där krävs inga masker, ingen behärskning, där kan jag gråta ut.

Rädd för misstag

Väntar på tidningarna. De brukar komma vid femsnåret, men budet är visst sent idag...

Igår: pratade med behandlingshemmet. Det har börjat nu, det där "de har tvingat hit mej, jag ville inte vara här, det är fel för mej..."

Jag är så jävla rädd att hon ska göra misstaget att dra därifrån.
Gör hon det finns inget för henne. Ingenting. Det finns ju, enligt soc, ingen grund för tvångsåtgärder eftersom hon inte är i aktivt missbruk eller kriminalitet. Att hon inte kan sköta sej, ta hand om sej, att hon är en fara för sej själv, det är inte grund nog.

Vet inte hur jag ska kunna hjälpa till nu. Prata med henne? Vad ska jag säga?

Grejen är att det faktiskt var hennes beslut att fara dit. Jag höll mej undan som fan, just för att det aldrigaldrigaldrig skulle kunna låta "...det var mamma som bestämde att..." - men nu använder hon visst soc som syndabock.

Men hon backade visst. När personalen påpekade att det är alldeles frivilligt att vara där, att det måste vara hennes beslut, att hon måste vilja göra sin del av jobbet.

Jag är rädd, sa jag det kanske?

Mitt lilla barn. Min fina, underbara flicka. Hon har så otroligt mycket att ge världen - hur ska man få henne att fatta det? Hon är livrädd för att lämna den här svarta, destruktiva identiteten, hon är livrädd för att för sej själv erkänna att det finns andra vägar att hantera ångest än att rispa sej.

Det har tydligen hänt under tiden hon varit där, en gång. Vad de vet.

Jag mår otroligt dåligt av att skriva det här. Av att tänka det här. Det känns som om hjärnan går i spinn totalt, som om den, om jag stannar för länge i de här tankarna kommer den att sluta funka igen.

Jag får försöka hålla dotterdelen helt skild från resten av livet. Ta fram den ibland. När det verkligen behövs. Annars rasar allting.